Jag kvittrade högt om hur bra det kändes och att jag minsann ääälskar min "lilla" Arab.
Sedan vete faen vad som hände.
Vi passerade ett gäng travhästar som blev alldeles till sig i trasorna. Jag tyckte det var lite obehagligt då stängslet var så lågt att de hade kunnat kliva ut ur hagen, jag manade därmed på min pålle lite men han var fullt upptaget med att blåsa drake åt ett fönster.
Eh..?
Han kan förvisso vara lite tittig någon gång om året men det har aldrig tidigare fortplantat sig rent fysiskt.
Nu var det fara och färde enligt Rucj som kastade sig åt sidan och placerade ena frambenet i diket, fick panik, kastade sig upp på andra sidan och sedan upp på vägen igen.
Jag satt av (mest för att undersöka benet) och när mina fötter tar i backen tänker Rucj bolta(!).
Med bolta menar jag att han tänkte kasta sig iväg och kuta hem. Typ.
Jag tog förvånat emot rycket i tygeln (som jag turligt nog hade i ett tillräckligt bra grepp för att inte tappa).
Han har aldrig tidigare presenterat något liknande.
Vi fortsatte på ett märkligt spänt och tittigt sätt ett tag men efterhand avtog "fasonerna" och vi kunde avsluta på ett bra sätt.
Mycket märkligt var det i alla fall.
Väl hemma igen blev det ännu lite mer action.
När jag skulle släppa Rucj i hagen upptäcker jag en mörk skepnad längst bort i mitt synfält. Festsson iakttog den med viss skepsis och jag undrade om det möjligtvis var en älg men jag fick det hela tiden till en häst. Därmed började jag med grimma och grimskaft i högsta hugg stega iväg mot skepnaden.
Det var mörkt och visst kände jag ett litet obehag komma krypande (så pass att jag faktiskt stannade ett par gånger och försökte ropa till skepnaden att komma till mig istället) men om det nu var en häst som skilts från sin ryttare eller rymt ur någon hage kunde jag förstås inte lämna den där vind för våg bara för att jag tyckte det var lite obehagligt.
Det var en älg.
Och han ville inte bli fångad, tyvärr.
Världens vackraste ponnyälskling <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar