Det drar ihop sig

Här avlöser projekten varandra. Efter att vår förlovningsfest avklarats sätts nu annalkande flytt i fokus.

Vintern är i snabbt antågande och även om det får mig att vilja dö en smula koncentrerar jag mig på nuet och det fortsätter gå relativt bra med både Fenja och de andra fålarna.

Så fort kalaset var överstökat fick förlovningsklänningen naturligtvis följa med till hästarna. Det blåste oerhört friska vindar och temperaturen var på fel sida om nollan så jag behöll jackan på men jag kommer göra ett nytt försök vid bättre tillfälle - aj löv min klänning!

I helgen red jag Fenja igen och på lördagen gick det lugnt till, skrittade några minuter och nöjde mig sedan, på söndagen blev det åka av jävlar i mig. Jag bestämde mig för att kämpa på tills vi både skrittat och travat lite lagom kontrollerat åt båda hållen så jag red nog i en kvart ungefär. Så stolt över mig själv som trotsade mina rejält darriga ben och fick avsluta med en bra känsla trots alla luftsprång.

Idag har jag faktiskt ridit Rucj på ridbanan, första passet sedan skadan 1:a september, det kändes överlag bra må jag säga. Nu rider jag som bekant väldigt sällan och har således egentligen inte mycket att jämföra med men jag tycker han känns relativt mjuk och villig även om det fanns ett visst element av oliksidighet.

Förhoppningsvis är det inget att oroa sig över och båda galopperna satt enkelt så jag tror jag vågar börja hantera honom som "frisk" från och med nu.

Min underbara flicka

Äntligen fick jag göra en riktig "highlights"-video. Jag är så stolt över Fenja och det vi åstadkommit under hösten. Det svänger fortfarande en hel del och vissa dagar är hon helknäpp men på det stora hela har jag en helt annan känsla nu jämfört med för bara några månader sedan.

Det som skänkt mig mest hopp och ro i själen är att hon börjat visa glädje i fler situationer. Känslorna är fortfarande många och oftast utanpå men det smyger in en skopa positiv energi allt oftare och jag har helt slutat kämpa ihjäl mig för att kunna "hålla" henne.

Fine hon slet sig å det grövsta i slutet av augusti men det verkar inte ha triggat igång beteendet igen och jag försöker aldrig längre stävja hennes outbursts. Hon flippar fortfarande ur ibland (tar sig en vända upp på bakbenen och så vidare) men jag tar aldrig i linan och hon försöker inte ens slita sig.

Det finns gott om utrymme för framsteg men nu känner jag, för egentligen första gången sedan vi inledde vår resa för 2,5 år sedan, att det verkligen händer något på djupet.

Bildbomb

Skulle vilja ha ordning på den här dagboken/bloggen men jag fixar inte det i dagsläget och som vanligt har jag glömt bort även YT-kanalen men har en färdig Fenja-video som skall upp inom kort - instagrammar gör jag åtminstone varje dag (okej det må skita sig ibland men det är försvinnande sällan). 

Vet ej hur uppkopplad jag kommer kunna vara efter flytten så jag behöver passa på nu. 

Allmän rapport

Rucj lever och frodas, såret är (mer eller mindre) puts väck och vi tränar lite lite försiktigt frihetsdressyr plus promenader, kommer sitta upp någon dag snart för att känna på honom.

Jag har fortfarande inte särat på dem ännu sedan 1:a september så Fester får samma träning som Rucj men det kommer jag ändra på nästa vecka förutsatt att Rucj ej visar hälta av att springa sig helt färdig såsom han gör när Fester är borta.

Fenja har jag satsat på lite mer ordentligt under oktober och även om det svänger rejält känns det riktigt bra överlag.

Det gick bra tror jag

Tror tametusan att Rucjsson klarar sig helskinnad (mjae...kanske inte bokstavligt talat).

Helt otroligt.

På fredag har det gått fyra veckor sedan det hände och jag tycker att han är i det närmaste helt ok i dagsläget. Igår släppte jag ihop pojkarna så allt känns nära nog normalt igen. Fester har lagt på sig 50 kg senaste veckorna, då jag inte kunnat peta på honom utan att Rucj mist förståndet, och Rucj har istället tappat motsvarande så sviterna får vi nog lida av en tid framöver. Tråkigt men whatever. Känner verkligen att jag gjort precis allt för att detta skulle gå så bra som möjligt.

Nu återstår att se hur stor skada själva benet tagit men så länge såret är ett faktum är det svårt att sia om framtiden.

Jag är fortsatt oerhört tacksam, stolt och lättad över att vår kontakt/relation har tagit oss genom detta. Om Rucj inte hade varit så fantastiskt medgörlig kan jag inte se att det hade löst sig.

Fenjafröken är en liten fröjd för det allra mesta nuförtiden. Ja vi har naturligtvis spänning i tillvaron så gott som dagligen men hon försöker verkligen och hon vill vara med mig precis hela tiden. Det känns försiktigt hoppfullt och riktigt bra emellanåt.

Tänker mig att oktober skall vigas åt lite mer seriös träning för mina friska tjockisar men med flytt och förlovning på schemat är jag rädd att det blir en sjujävla stress. We'll see.

En helvetesvecka

Jag som tyckte det var mycket där ett tag hade väl ingen aning om hur "mycket" det skulle komma att bli...

Först slet sig Fenja, hon blev svårt skrämd av en eksemtäckesklädd häst som lurade bakom några träd varpå hon lade benen på ryggen efter en stunds övervägande, hon sprang då in i något och slog upp ett hål i ena bakbenet.

Hallelulja.

Det fina i kråksången är att hon som en liten ängel stått ut med att både få såret hårt sköljt och omplåstrat av mig allena, hon har alltså stått helt lös och verkligen blickstilla, superstolt över henne. Sagda incident gjorde dock att jag förlorade ett antal nätters sömn.

Hon mår bra igen hur som helst och vi har hunnit med ett par promenader som gått bara bra.

Helvetet kommer sig av att Rucj ett par dagar efter Fenja kände sig manad att bräcka allt vad sår och hål heter då han på något j*vla vänster spetsade sig på en hagstolpe. Han ådrog sig helt utan att överdriva ett hål stort nog att köra upp armen i.

Jag övervägde direkt att avliva honom men efter att ha pratat med ett antal veterinärer och sedermera även fått honom undersökt kändes väl det hela något mer hoppfullt.

Nu har det gått en vecka och han mår relativt bra får man säga.

Tempen åker upp och ned och någon kolik-känning har han haft men han äter, går och klias i vanlig ordning. Efter några dagar började han anse att de intramuskulära injektionerna inte var någon rolig lek längre och jag nödgades ta mig igenom en av mitt livs största utmaningar när jag bestämde mig för att lära mig att spruta honom själv. Finns visst utrymme för att vara stolt över mig själv då jag dag ett kunde börja grina hysteriskt av att befinna mig i samma rum som sprutorna, jag lider av fruktansvärt svår fobi, men å andra sidan känns det som ett så urlöjligt litet problem i det stora hela att jag mest är förbannad på mig själv. Jag har fått hjälp av en skitsnäll kompis som är van med sjukvård av människor men numera är det i alla fall jag som ger injektionerna.

Det är en plåga för samtliga inblandade och det krånglar så förbannat att jag ringde Ultuna för rådgivning då det kommer blod i sprutan tamefan varenda gång (vilket det inte ska göra). De försäkrade mig om att jag gör rätt men har en redig otur. Nu har han dessutom en stor bula på ena sidan av halsen så jag är tvungen att spruta i samma sida hela tiden istället för att alternera varannan gång.

Vi ser fram emot att låta den där stackars halsen vila, många stick och stor dos blir det, men det känns å andra sidan inte särkilt lockande att ta honom av penicillinkuren. Rucj må ruska på sig men han är en jävla hjälte som står ut med spolning av sår samt tusen nålar varje dag.

Bättre tider önskas.

NU äre mycke...

Här händer det grejer, ett litet kaos har infunnit sig men det mesta är av godo, jag har blivit storstilat friad till och vi ska även flytta.

 

Jag har tagit ut Fenja på åkern två gånger och hon tar det väldigt fint, en aning spänd och något "ryck" blir det alltid men överlag oerhört bra jobbat av henne.