Lite allergi...

...har väl ingen dött av?

Ja vad säger man, kärleken övervinner det mesta. RucjRucj önskar säkert att han var en sådan däringa allergivänlig häst så de kunde gosa ohämmat.

För övrigt är det dags att sluta blunda för ett obarmhärtigt fenomen, nämligen att hästarna har börjat skifta päls... Sommarpälsen har yrt i säkert en veckas tid nu och Festers högblanka helt overkligt vackra sommarfärg är snart ett minne blott. Ska man inte få njuta av sommarpälsen i mer än 7 veckor?? Orättvist är vad det är.

På tal om Fester börjar han bli riktigt pigg och busig, han fick totalt glädjefnatt när jag var till honom för en stund sedan. Först ställdes ju all motionering in på grund av min låsning i nacken och sedan var det hans egenhändigt pådragna sårskada som styrde vilan. Nu börjar det se väldigt fint ut, det har läkt otroligt snällt må jag säga men jag har också fått sköta det så mycket jag velat, smart och duktig Fester.

Kanske kanske att vi går ut och går imorgon, jag längtar verkligen efter att få "jobba" med min lilla guldtacka.

Finlir

Om uppkopplingen tillåter ska jag gå igenom gårdagens dressyrpass.

I vanlig ordning ska det borstas och promeneras innan något mer avancerat sker.

Jag "flyttar" även RucjRucj från marken innan jag sitter upp, dels för att kolla att han verkar lika vig som vanligt åt båda hållen men även förstås som en del av uppvärmningen. Det ser ut så här:

Om mitt kroppsspråk inte räcker hjälper jag till med spöet ovanför hasen.

Det splitternya schabraket fick jag till skänks av Emma och det passade ju perfekt verkligen men man kan ju undra varför jag inte tog det bruna tränset istället..? Haha, jag måste bättra mig.

Så klart ska Fester vara med på ett hörn, min lilla älskling <3

Ibland fortsätter jag skritta en stund när jag hoppat upp (han har alltid minst en kvarts skrittande i kroppen redan) och går sedan direkt på galoppen men igår började vi i trav. 

De första minuterna rider jag lätt/står upp och som synes är det lång hals som gäller. Fokus ligger på att komma framåt och släppa upp ryggen. RucjRucj har inte någon överdriven framåtbjudning, han svarar snällt på hjälperna men inte mer, därför är det extra viktigt att faktiskt rida "på" lite.

Efter något varv i trav lägger jag in lite galopp.

När bakbenen skjuter på ordentligt och han känns "lös och ledig" i kroppen så börjar jag be om mer samling och därigenom omvandla en del av skjutkraften till bärkraft.

 Och sen har vi hela passet på oss att vara oense om formen, för hög:

För låg:

Nu skojade jag förstås men visst finns det ett visst mått sanning i det. Jag varierar formen och kräver ingen riktig "tävlingsform" längre stunder än vad jag känner att han är bekväm med, jag rider gärna ut halsen då och då men det jag inte vill är att han går med näsan bakom lodplanet. Okej, jag är inte rabiat, att han pendlar lite med huvudet är bara naturligt och att det i vissa sekvenser gör att han är lite bakom lod det gör mig precis ingenting.

Kort trav, lagom form:

 En lite mer ökad trav, även den i lagom form:

Här ser man problemet med all önskvärd tydlighet. Han krullar ihop halsen och jag svarar då med att "skicka iväg" honom några steg, jag duttar till med spöet och börjar rida lätt överdrivet energiskt för att få till en längning och fortsätter därefter rida honom i en lång/låg form en stund innan jag plockar upp honom på nytt.

 RucjRucj fortsätter ägna sig åt lite söndagsrollkur även när passet är klart han... ;)

Lite svettig men ganska nöjd tror jag.

Vilse i skogen...

Så vilse var jag väl inte men ibland, ja relativt ofta, rider jag på "håll-känsla". Tur för mig som ryttare är att jag begåvats med lokalsinne och mer eller mindre inte kan gå/rida vilse.

Men jag är inte tillräckligt synsk för att veta i förväg om vägar och stigar väljer att ta mig åt rätt håll eller inte, när det gäller skogsvägar har de ju dessutom en mycket enerverande ovana att helt enkelt bli en vändplan.

Igår var en sådan där dag då vi tog oss helt ny mark under fötterna, på chans.

Om jag var häst skulle jag inte uppskatta att ha min beniga röv på ryggen i några timmar så jag utrustade RucjRucj med lite vaddering.

Sen red vi rakt upp i skogen på en väg som jag inte gått så långt på tidigare, den är väldigt brant de första kilometrarna men sedan planande den ut och blev lite mer gångbar.

Sagda väg delade sig ett par gånger och efter en dryg timme (läs dryg som i just det -DRYG, alla jävla bromsar alltså...) började jag bli aningen svettig och faktiskt ångra mig lite, haha. Men just i rättan tid uppenbarade sig den här lilla pyttestigen åt det hållet som jag faktiskt ville gå. Ner till vänster.

Stigen var stenig som tusan den första biten så jag hoppade av och lotsade pålle bäst jag kunde. Efter ett lite väl mordor-inspirerat spatserande (strapatserande) valde dock naturen att skänka oss en stunds frid under fötterna. Tacknämligt.

Och jag kunde fortsätta turen från första parkett. Jag börjar bli en riktig fena på att ta mig upp på RucjRucj, det trodde jag nog aldrig skulle bli fysiskt möjligt, haha.

Nu var vi inte speciellt vilse men det var ändock med glädjande igenkänning vi först skymtade banvallen. Vi firade med att fullkomligt hänge oss åt den främsta av gångarter i ett par kilometer -galopp.

Önskar att ni kunde få se vad jag såg, bergen avtecknade sig mot himlen och speglade sig i sjön i olika drömska färger mitt i lövverksramen.

Vi tog oss ner till sjön och efter en ängels tålamod och en jävels övertalning lyckades jag få RucjRucj att inmundiga lite vatten. Innan konststycket lyckades hade jag gott om tid att föreviga den vita springaren.

Nära men nej...

Minuterna innan den här bilden togs passerade vi en älg som stod parkerad precis bredvid banvallen, jag halade upp kameran för att möjligtvis lyckas få en bild på vilddjuret men något i hens blick fick mig att hastigt börja famla efter något mer beständigt att hålla i istället, HAHA! RucjRucj såg nämligen inte älgen där den stod orörlig och jag hade ingen lust att "hänga löst" om han med ett ryck skulle upptäcka det oväntade sällskapet.

Vi hade sådan tur att min kära Adam blev klar i studion så precis att han kom och mötte oss vid hagen just när vi anlände. Så här såg vi ut tre timmar efter att den första bilden togs (notera att jag har livsnödvändigt vatten med mig):

Det är något poetiskt över de ridturer man bara gör en gång. Vem vill inte rida mot solnedgången som en ung Clintan...? Eller traggla i djupa skogar och berg som följet i Sagan om ringen. Ja inte växer då jag ifrån fantasierna om syftet med ridturen.

Barbacka-kvällstur och Indiana Jones

Det blev en favorit i repris på barbacka-sitsträning-på-långtur idag. Fullt lika långt red jag inte den här gången och jag utförde heller inte fullt lika gymnastiska övningar men jag red än mer au naturel och lät repgrimman utgöra huvudlag.

En annan sak som skiljde sig lite åt från förra gången var att jag inte behövde rasa i backen idag, tack å lov, haha.

Det är så härligt att trava runt sjön och bara fokusera, jag menar allvar när jag säger att jag sitstränar, det är koncentration som gäller. Idag var RucjRucj väldigt kraftfull i steget hela tiden så det var med nöd och näppe jag behöll balansen, det gungar verkligen rätt bra däruppe emellanåt, att bryta av från galopp till trav måste väl ändå vara det värsta...

Den här nästintill dagsfärska bilden illustrerar sagda sjö (och ryttarinna) under samma väderförhållanden som denna kväll erbjöd, någon närmare förklaring till varför man rider i flera timmar behövs väl näppeligen.

Jag har de senaste dagarna drabbats av ett alltmer påfrestande problem och det är att det fullkomligt myllrar av minimala grodor överallt. Det går helt enkelt inte att undvika dem och jag får hela tiden flashbacks från någon film (Indiana Jones, right?!) där huvudpersonerna tvingas traska omkring på insekter typ på väg mot någon skatt eller så. Urk.

Gårdagens hoppning

Svettigt men roligt var det. Det känns fortsatt lovande och jag märker redan (igår var det sjätte gången vi hoppade) att vi gör stadiga framsteg.

Att han överhoppar som bilderna nedan visar gör mig ingenting, han gör bara så på småhindren som är under 60 cm. Jag hade inte velat att han hoppar 90 cm som om det vore 120 men det gör han inte alls och därmed tycker jag bara att det är lite sött och kul att han hoppar "ordentligt" när det egentligen inte behövs.

För att uttrycka sig snällt är det verkligen si och så med min sits över hindren, ibland fallerar den även efter och mellan hoppen men det är främst den luftburna delen av hoppningen som tycks ligga bortom min kompetens. Här har man ju varit seriös hoppryttare under många långa år men det är som sagt nästan tio år sedan nu och det märks. 

Problemet är att jag vill luta mig fram för mycket och för tidigt och då faller mina fötter bakåt och allt blir bara fult och dåligt. För att även belysa det positiva kan jag säga att blicken är på nästkommande hinder och mina händer ger så mycket eftergift som jag vill att de ska ge.

Bilderna nedan visar att jag ibland lyckas lite bättre. Jämför man med den övre bilden är detta mer "lagom" och i fas. Även här ser man att jag i tanken redan är på väg till nästa hinder. 

Det är värt att reflektera över att jag inte har någon hoppsadel. Må hända att jag skulle rida bättre i en sadel utformad för ändamålet, det skulle väl knappast skada i alla fall, eller har och har, visst har jag en gammal stübben (som jag älskar) men den faller tyvärr inte RucjRucj helt i smaken.

Han är konstant glad när han får hoppa, därtill mycket vacker <3

Han vinklar in frambenen och höjer ryggen bättre och bättre för varje gång, jag förväntar mig faktiskt att han kommer hoppa riktigt bra när det blir lite mer höjd.

Det här hindret har gått från att kännas nästan omöjligt till att vara det roligaste hindret på banan, och det bara på tre träningstillfällen. Svårigheten ligger i att det i princip inte går att komma rakt på hindret och man får som bäst ett enda galoppsprång på sig eftersom att det ligger så nära tråden.

Avslutar med att säga halleluja -det regnar! För första gången på vad som tycks vara en oändlighet skänks det blöta droppar från ovan till vår trängtande törstande och för var dag alltmer savannliknande mark.