Då var det avklarat.

Idag var det stor premiär för mig och RucjRucj, för första gången (trots snart tre år tillsammans) befann vi oss på en ridbana.

Premiären blev förlagd till det närliggande ridhuset, jag har spenderat hutlösa 1200 kr på att få rida där det närmsta halvåret och kommer således se till att få valuta för pengarna.

Jag hade bokat in markarbete och hade förstås en fast plan för dagen men jag hittade inte de slags cavaletties jag hade önskat och det hela blev lite hejkon kejkon.

Efter lite missförstånd tog Rucj travbommarna som en äkta Hackney, haha!

Jag tappade fokus hela tiden och all koncentration gick åt till att försöka instruera Adam på ett förståeligt sätt.

Jag: "Lägg ut tre bommar på medellinjen med 120-130 centimeters mellanrum"

Adam: Va? 

Jag hade dessutom bränt allt tålamod (och lite för mycket tid) på att försöka få min oerhört smutsiga häst att överhuvudtaget likna en skimmel.

Han var så blöt att mycket blev kvar, till allmän beskådan, vilket så klart kändes lite pinligt.

Jag är tillräckligt oroad ändå över vad folk ska tycka om min skrangliga och långhåriga häst som dessutom förs av en osedvanligt icke-tjusig människa. Bara det faktum att han är oskodd brukar ju räcka för att andra hästmänniskor ska placera en i ett extra hårt låst fack.

Vi lyckades dock rida helt obemärkt så det var inget att oroa sig över.

Att jag överhuvudtaget bryr mig om vad andra tycker är ju helt stört. Jag har inte känt så tidigare och efter 14 år borde jag väl ändå vara immun mot sura kommentarer om Arabhästar.

 

Eftersom jag haft så starka nacksmärtor har jag inte ridit sedan i torsdags men Rucj var faktiskt fin idag, lugn, lydig och i det närmaste helt oimponerad av allt nytt.

Han hade en smått (ehum...) överdriven stil över galoppbommarna men det var allt.

Detta var vad vi hittade, såg sen att det fanns hinder på ett annat ställe (utanför ridhuset) så jag ska nog undersöka saken lite närmare till nästa gång, jag älskar cavaletties men de här var ju bara bommar med kryssändar - Gud vilka små (och svintunga dessutom)!

Den stora behållningen för dagen var att få sänka ner röven i min dressyrsadel. Jag har inte ridit i den sedan i augusti och jag är livrädd för att Rucjsson förmodligen kommer att växa ur den - jag ÄLSKAR den.

Egentligen borde jag vara nöjd (tack och lov för Adam som var med och filmade en del).

Jag får väl inse att jag mår "lite så där" och att det påverkar mig mer än jag är villig att erkänna.

Nu har vi i alla fall börjat och det är precis det här jag behöver.