Där satt den!

Tittade på något avsnitt av stjärnhoppningen varpå jag blev sedvanligt berörd och gråtmild samt faktiskt ordentligt träningssugen.

På något vis känns det en massa i mig när jag ser människor skutta runt med en häst. Man minns vagt hur läskigt det kunde vara att galoppera och hur storartat det var att ta de där första stegen mot riktiga hinder och tävlingsbanan...

Ojoj, jag skulle kunna gråta än om det inte var för att jag nödgades koncentrera mig å det grövsta för att lyckas övervinna den mycket avancerade ridhusbokningen. Shit alltså.

Det var med darrande fingrar jag klickade iväg uppgifterna, jag har ju verkligen inte en susning om vad man ska skriva i vilket fält eller hur man nu ska göra, jag skäms dessutom ihjäl om jag gjort helt fel.

Hur som helst, nu är det gjort!

Om det blev fel får jag väl gå hem igen, det är ju tack och lov inte långt, hehe.

Jag och Snyggzian på inomhustävling för tio år sedan (en av de senaste gångerna jag var i ridhus med egenägd häst):