Glädjetårar

Nu är jag så fantastiskt glad för att min stora favorit Damon Hill äntligen står där han hör hemma -på första plats! Så länge jag har väntat på detta, ja jag kan inte hålla tillbaka tårarna, finally!!

Värdig vinnare är bara förnamnet och han vet om det själv ;)

Tack Helen Langehanenberg och Damon Hill, tack.

Skämskudde

Har just sett sammandraget från dressyrens inledande del i världscupfinalen, hjälp...

Erkänner direkt att jag äro en gnällig jävel när det kommer till dressyrtävlan, detta inlägg blir inget undantag.

Patrik Kittel, Sveriges främsta dressyrryttare och största medaljhopp (eh..?). Människan har så dålig sits och rider med så grova hjälper att jag helt allvarligt talat har svårt att heja på honom. När han rider sitter jag på helspänn och vill "hjälpa till"... ...upp med blicken, sträck på dig, sluta vika dig i midjan, axlarna på samma höjd (tack!) och sluta upp med att fullkomligt vifta loss med både överliv och underskänklar!

Tack och lov för Minna och Tinne, med sina hästar kommer de in som ekipage och inte bara "man ovanpå häst".

Vidare följer, med vissa lätträknade undantag, samma mönster som upprepar sig gång efter annan i dessa sammanhang.

Alla dessa icke-piaffer där vi får se inaktiva bakben och en mycket ansträngd ca-70-kilos-tyngd på hästens rygg, denna tyngd ser som sin uppgift att (sporrförsedd...) frenetiskt trycka på/hacka i/gröpa ur hästens sidor för att den inte ska "dö" helt. Thank God för Gal som alltid presenterar en piaff och inte en "hjälp hur ska det gå-situation".

Följer gör springiga, stressade, disharmoniska piruetter och bytesserier, tyngden på ryggen har under dessa moment helt ogenerat ett extra "bra" häng i stångtygeln.

Det spektakulära (nå väl) med just denna tävling var att så många hästar blev rädda inne på banan. Patrik han skulle minsann protestera -så här får det inte gå till, de har ju ställt blommor ovanpå bokstäverna -BLOMMOR!!!

Detta beteende, hästarnas åsyftar jag nu, (bort-) förklaras alltid med samma visa. Dessa hästar är så energiska och vakna, de har så mycket explosivitet, de uppmärksammar alla små saker -det måste de för att kunna vara på den här nivån.

Här någonstans kommer vi till min vanliga klagosång när det gäller dressyrtävlan.

Varför är hästarna så spända och motspänstiga, varför piskar svansar och munnar gapar, varför kan hästar i den absoluta världseliten när som helst balla ur? Varför ser/hör vi "åååh vilka framben!" och inte "åh vilka bakben"? Ja det senare besvarar sig självt förstås genom att det helt enkelt mycket sällan kommer in ett par fantastiska bakben.

Min fulla förståelse för att hästar är djur (ja till och med flyktdjur) men det ska inte behöva vara så här.

Energi och explosivitet som rinner över får gärna ingå i varje dressyrhästs repertoar om ni frågar mig, men varför ser vi aldrig energin rinna över på ett positivt sätt?

Att dessa hästar inte fullkomligen lyser av inre styrka (så väl som yttre) är värt att reflektera över, vi får aldrig sluta rannsaka oss själva och vad vi egentligen gör med våra hästar.

Vi har helt på eget bevåg valt att invadera hästen, använda den som ett verktyg i vårt liv och karriär, det minsta man kan begära är att de som faktiskt nått (det för så många hägrande, avlägsna och i de flestas fall ouppnåeliga) målet kan agera förebilder och utföra föredömliga ritter. Detta kan för mig aldrig uppnås på/med en häst som är spänd och skrämd.

Ingenting som utföres av en icke-avslappnad och icke-nöjd häst är värt ett högt betyg, ska vi verkligen få exploatera dessa fantastiska djur hur vi vill utan att ta hänsyn till deras (väl-?) mående?

Att hästarna på denna nivå inte kommer in med pondus, karisma, självsäkerhet, mod och vilja, det är ett nederlag.  

Glädjen att få arbeta, uttrycka sig och använda all sin energi, var är den?

Aldrig någonsin kommer jag att luta mig tillbaka och njuta av exempelvis Adelindes ritter, männsikans järnhand skulle tveklöst få en mindre avtrubbad häst att slå över redan på stallplanen och när Parzival i egenskap av den mest rutinerade och medaljbeströdda hästen i hela startfältet helt sonika protesterar en stund mitt under pågående ritt -då är det skämskudden som åker fram.

Hej och hå

Erucj fick stå i tio dagar för att läka ihop snittet i foten så det har inte hänt så mycket under den tiden men nu när vi kört igång igen har det hänt desto mer.

För några dagar sedan släppte vintern äntligen sitt järngrepp om oss och den trängtande våren slog till med full kraft och iver.

Tussilago, mopeder, sångsvanar, tranor, krokusar, lera, motorcyklister, myggor, översvämningar, mjuka grusvägar, ljusa kvällar... I det närmaste optimala förhållanden för att livslusten än en gång ska krypa fram ur sitt djupfrysta fängelse.

Att varje dag få vila ögonen på min lilla smörbakelse till kumpan och bästa vän är förvisso ofta det enda som behövs. Vi firar ett år tillsammans idag och livet går ej att föreställa sig utan honom.

Egentligen har jag "träffat" Fester en gång för många år sedan, vi befann oss på samma utställning, han var vid det tillfället bara en liten liten plutt. Tänk om jag vetat då att han en dag skulle vara en vacker hingst, min hingst.

Rucj känns bra nu, han har fortfarande en lite otäck flik där han skar sig på ballen men den bekommer honom inte och det blev aldrig svullet eller på något annat sätt mer än ett sår.

Vi har börjat galoppera "lite mer" och det går både upp och ner, ibland känns han riktigt fin i traven men sämre i galoppen men andra gånger känns han ännu bättre i galopp än trav. (Skritten är överlag bara seg och tråkig så den undviker jag duktigt, promenerar alltid en bra stund innan jag sitter upp.)

"Problemet" med galoppen är att han gärna stoppar huvudet mellan frambenen och blir aningens framtung, alternativt att han helt oformad vill pipa iväg som en galoppör... Måste säga att jag föredrar det senare även om hans överdrivet rundade hals med all säkerhet ser tjusigt ut i mångas ögon.

Vi red förbi Adams studio och han kom ut och förevigade oss härom kvällen. Vad bilden ej förtäljer är att jag blotta halvtimmen tidigare i all hast länsade förbandslådan (som man år ut och år in förvarar i sadelkammaren).

Hasten kom sig av att jag mycket olyckligtvis fick fingertoppen avbiten när jag för tusende gången i ordningen petade ur Festers tandfraktur, detta var jag förstås avsiktligt mycket förtegen om när jag träffade Adam.

Besparar er härmed detaljerna kring detta och sammanfattar dramat med dessa för situation så talande ord:

Smärta Blodbad - Målmedvetenhet Träning

...and she rode off into the sunset.

Upp! Å ner... -igen.

I ett initialt skede var rubriken; "Piss och Skit!", jag bestämde mig dock för att åberopa min något mer vuxna sida och formulerade om den som synes.

Anledningen att jag endast med en smärre kraftansträngning kan hålla tillbaka svordomarna är att Rucj lyckats göra illa sig -igen.

Händelseförloppet var som följer: Vi kom tillbaka från en ridtur, går in i hagen, jag tar av sadel/träns och börjar borsta honom varpå han blir inspirerad av Fester (som blev aningens extra glad över att vi var tillbaka) och skuttar iväg i snön.

Ingen skada skedd, hästarna får förstås busa iväg när de vill, jag borstade Rucj lös och han står inte alltid still så länge som jag egentligen skulle vilja. Nu kommer vi till problematiken...

Hästarna har trampat upp ett spår (i snön) längs med stängslet, på detta spår har det nu tinat fram en sten, repeterar: en sten. Sagda sten sticker upp helt synligt, till och med väl synligt avtecknar den sig mot snön och utgör därmed inget hot i mina ögon. Jag observerar dock att Rucj ser ut att mer eller mindre kliva rakt på stenen, i galopp förstås, när han stannar och börjar kicka med benet krävs det inget geni för att räkna ut vad som hänt.

Han snurrar runt i någon minut när jag går fram för att undersöka, men när han lugnat sig kan jag ändå inte se mycket, det enda jag kan se är att det blöder från hoven. Jag gräver fram lite fräsch snö och börjar försiktigt "hålla emot" blödningen med en rejäl skopa av den trivseltempererade frusna nederbörden...

Efter en stund kan jag konstatera att han klyvt ena ballen men att det inte verkar livshotande. Fortsätter kyla med snö ända tills jag inte kan böja fingrarna längre sen går jag hem och surar. Kändes helt okej att lämna det "öppet" tack vare att vi fortfarande har så mycket snö.

Det tråkiga (för alla) är att även Fester blir tvungen att stå nu, Erucj blir som besatt och springer sig svettig när Fester lämnar hagen och nu måste han hålla sig någorlunda stilla.

Fan också.

Slår på stort med lite färska bilder på världens mest otursdrabbade ekipage, det finns potential, verkligen, men men...

Rida Rucj

Nu är vi ordentligt igång igen, yeee-haa!

Har ridit barfota i en hel vecka nu (inte jag personligen förstås, Erucj har fått klara sig utan sina broddade boots helt enkelt) -så himla skönt!

Det blev inte mycket till träning under mars då underlaget var knögglig is eller bar asfalt och jag helt sonika vägrar gå med brodd på asfalt.

Snacka om att det är sprutt på hästarna nu, vårkänslor, plusgrader och några enstaka meter barmark här och där, nu är det hopp om livet vill jag lova.

Senaste veckan har Fester och jag promenerat dagligen och jag har ridit Rucj nästan varje dag. Till största delen blir det lugn och städad skritt på asfalt men det ska även trampas en del snö i skogen, det senare görs inte i skritt kan jag garantera...

Rucj fick sig ett riktigt tokryck igår när jag invigde honom i den gömda skatten; eljusspåret. Äntligen är skidspåren i det närmaste obefintliga men det är fortfarande rejält med packad snö, optimala förhållanden för en riktig bockserie enligt Rucj.

Jag kände likadant, glädjefnatt kan man ju få för mindre ;)

Olidligt tråkigt blir det utan bilder så här kommer några från hösten 2011, hä tages vad som haves.

Konstaterar glädjefyllt att Erucj ser finare ut i kroppen nu (än vad han gör på bilderna ovan), har tveklöst musklat på sig en del. 

När vinterpälsen vikt hädan ska det nog uppenbara sig en svan, eller kanske struts, ja helt klart struts. Svanformen antas endast i enstaka (nöd-)fall, Fester-showar-loss-och snyggar-till-sig-allt-han-kan är ett sådant fall -då gäller det att sträcka ut strutshalsen så den byter skepnad till just svan, i alla fall om man heter Erucj och det bästa man vet är att få leka "snyggon" med sin idol Fester.

"Fina" bilder del 3 -ugly rider edition!

Som ni kanske redan räknat ut står ordet fina inom "" för att bilderna i den här serien är roliga/misslyckade/tokiga/fula...

Förra delen fokuserades på mig som ryttare och hur fantastiskt notoriskt icke-tjusig jag brukar vara till häst. DET visade sig sig vara en outtömlig källa till "fina" bilder så här kommer fortsättningen!

 Att ta av ett träns:

 Det är tur att man tar sig tid att rätta till manen på hästen inför förevigandet av ögonblicket, nu när man kostat på sig att klä sig riktigt och rätt...

Att springa fort med ponny, med för kort grimskaft, kan leda till oanat komiska situationer...

...samt ifrågasättande av den mänskliga kroppens fysiska möjligheter.

En lite smårolig kombination av mismatch både färg- och storleksmässigt.

Man kan väl konstatera att det enda som skiljer de två sista bilderna åt är 15 förflutna år.