Den biologiska klockan...

...den klämtar obarmhärtigt oupphörligt.

Jag kommer tappa förståndet om jag inte får sätta igång med avelsarbetet å det snaraste - GE MIG FÖL!!

Så länge jag kan minnas har min dröm varit att föda upp Arabhästar.

Visst har jag drömt om vita hästar, hopptävlingar, att rida utan träns, galopprace, frihetsdressyr och så vidare och så vidare... men uppfödardrömmen är ändå den jag suktat allra mest efter och nära nog den enda som jag inte fått leva ut på ett eller annat sätt (jo jag har jobbat på stuteri men det är ju verkligen en klen tröst).

Drömmen må ha tagit en lite lustig vändning eftersom det tack vare Fester numera är welshföl som upptar mina tankegångar och tack vare samma herre känns drömmen förstås retligt nära - men ändå så långt bort.

Okej jag har en hingst. 

What else do we need?

Tja, ett sto, ett passande sådant. Och kanske ett ställe som kan uppehålla en tre-fyra hästar på ett fint och bra sätt, eller vänta, föl måste ha andra föl att växa upp med. Make that minst sex hästar (Fester, Rucj, sto A + föl A och sto B + föl B).

Så många hästar kräver förstås en hel del tid och pengar.

Och till den som trodde att jag skulle kunna föda upp Festssons barn för att senare sälja dem kan jag ju bara säga: ha ha.

I dagsläget kan jag knappt förstå hur jag skulle kunna ta emot ston på betäckning och därigenom låta andra människor få hans föl.

Jag må ha en och annan skruv lös i mer "sansade" människors ögon men jag kan inte hjälpa det.

Om jag skulle beskriva min hästpassion skulle jag dra till med något klyschigt i stil med att hästarna betyder allt för mig. ALLT.

Och jag LIDER av att jag med hjälp av lite rationalitet och tuggor av det sura äpplet knappt tror på drömmen längre.

Käre gode Gud, om du finns där uppe, se mig som i stort behov av lite medvind är. Utan söta drömmar om äckligt söta föl försmäktar jag på denna smått förhatliga ö.