Det kändes helt klart som att vi kunde ta vid där gången innan avslutades, vi hade med andra ord "tränat bra" och tagit oss en liten aning framåt.
Rakriktningen fungerade avsevärt mycket bättre och han kändes även mer lösgjord och vi hittade en bättre form.
Rucjsson har ju en förmåga att lyfta huvudet något vansinnigt högt, det händer sällan när jag rider men desto oftare "till vardags".
Förra gången blev det dock mycket sådant här:
Det genererade dock en del sådant här (vilket jag hatar):
Jag har sett att han gapar en del på både hackamore och vanlig grimma så det kan hända att det tar tid innan en eventuell effekt "syns", att han gapar verkar alltså ha blivit ett beteende som han ägnar sig åt även "i onödan" så att säga vilket inte är helt ovanligt.
Många "ovanor" tar tid att bli av med även efter att man hittat lösningen, de blir som inlärda försvarsbeteenden.
En annan sak som gick betydligt bättre var att vi prickade avstånden mycket bättre, det blev något långhopp men de allra flesta avsprången satt precis där de skulle. Man får anta att det hade en del att göra med det faktum att han var mer påverkbar och "elastisk" genom bättre form och kontakt med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar