Hopptävlat!

Men hej världen, efter att plogbilen kapade nätverkskabeln har jag tvingats leva utan internet (hu...) men nu äntligen har vi klättrat runt på hustaken och fått upp en ny, har hänt mycket senaste tiden men vi tar en sak i taget.

Salsa, min eminenta lilla busunge, har varit iväg på sin första hopptävling.

Uppladdningen var helt okej då vi fick fint med snö och kunde trava runt obehindrat i skogen dagarna innan.

Jag lyckades dock ådra mig tidernas ryggsmärta, kunde inte ens klä mig själv och var sängliggande dagen innan, eftersom det var nu eller aldrig för oss tog jag ett lite halvbra beslut att rida ändå.

Det var det värt!

Fy fasen vad duktig hon var lilla sprätthönan, hon lät sig inte påverkas av någonting och höll fokus på uppgiften trots för henne helt ny plats full med barn, hästar, föräldrar, hinder, granar...

Eftersom jag är för gammal för att rida ponnyklasserna och hästklasserna kändes väl höga med tanke på att vi inte kunnat hoppa på två månader fick det bli en miniminimal-clear round, man fick hoppa fram på 1:an och 4:an och när jag styrde mot första språnget var jag faktiskt rejält nervös. Salsa har ju aldrig stannat på hinder men jag begär/förväntar mig ändå inte att hon ska klippa vad som helst helt tveklöst under vilka omständigheter som helst.

Som skjuten ur en kanon flög hon över och brallade iväg lite efteråt varpå jag naturligtvis började böla av pur stolthet. (Kan väl nämna att Salsasåsen är såld och att jag därför är än mer emotionell än vanligt).

Samlade ihop mig själv lagom till själva starten, hade en tydlig plan som lite förenklat löd "ta ut svängarna, rakrikta, håll om", efter första hindret byttes dock de sista orden ut mot "håll i"... haha!

Som en målsökande missil tog hon sig runt banan och för en sekund blev jag något nervös över min regelvidriga nosgrimma (vi var alltså utrustade med ett ej godkänt huvudlag då jag chansade på att ingen skulle bry sig om mitt milda alternativ och min oro handlade om att någon skulle invända).

Alltid roligt när man hör att folk drar efter andan men jag kände mig bara så trygg och glad!

Äntligen fick jag äntra nya fina ridhuset och äntligen fick vi hoppa lite igen efter flera månaders uppehåll pga vädret/underlaget. Tror jag och Salsa var rörande överens om att det var BEST DAY EVER!



Salsa är verkligen en pärla att ha med sig, vad man än hittar på vill hon bara "jobba", det må se galet ut för utomstående men kontakten oss emellan är så stark att man känner sig hemma i sin gemensamma sfär hela tiden. Jag älskar den där känslan av absolut samarbete där yttre faktorer glöms bort. Och jag älskar Salsa. Mycket.

Jag orkar inte skriva om försäljningen så mitt inlägg från instagram får duga:

Pigg böna

Ja som sagt var kaffebönan iväg på en liten utflykt förra lördagen. Efter veckor av tristess var det hennes betydligt hetare alter ego som följde med i transporten, medan jag smet iväg för att betala ridhushyran försökte hon gräva sig ut ur släpet, ivrig som hon var... haha, hon är hemskt rolig den där, känslorna alltid utanpå men eftersom hon för det allra mesta är glad, gosig och redo för allt brukar det vara ett uttalat positivt drag.

Det var rejält med spring i benen och hon var lite stum för dagen men när vi åkte hem igen var det rätt häst som klev på rampen, hon hade tid att pilla lite i hönätet och såg allmänt helnöjd ut, så vi kunde avsluta det välbehövliga passet med viss lättnad och känsla av att det ändå "löste sig".

Adam fann ej ljuset särskilt inspirerande så det blev inte mycket filmat, var ju inte mycket att se ändå, men här är i alla falla några sekvenser i samtliga gångarter:

Men fy fan Sverige

Jag må vara en tvättäkta känslomänniska när det kommer till hästar och grinar titt som tätt av stolthet, glädje, lättnad, saknad whatever... men grina av besvikelse gör jag aldrig, tills nu, jag är så besviken och skäms något fruktansvärt över senaste besluten kring dressyrsporten.

Ja men sätt ned den berömda foten, - fö fan!

Här ska inte utvecklingen gå framåt, här ska vi inte leva som vi lär (code of conduct..? Anyone? Har ni ens läst den själva??), här skall icke hästens väl och ve sättas främst - nej nej!

Jag blir så jävla förbannad när inte ens de så kallade vaggorna får grönt ljus. Finns det något som helst hopp om att ALLA ska kunna välja att tävla, låt de som vill rida med bett göra det men släpp för i hela helvete in den växande skaran av folk som tänker annorlunda, VAD är det man räds? VARFÖR får man inte tävla bettlöst (eller ens med elastiska sidostycken)?

"Vi skulle gärna se mer forskning på området"

Really?!

Finns ju för fasen gott om forskning kring bett men jag antar att man egentligen menar "vi skulle gärna se mer forskning som kan backa upp bettkravet", ja håll inte andan säger jag bara...

Plötsligt händer det

Tog ut Fenja på en liten liten tur i blåsten idag, hon var alldeles för ivrig och osäker samtidigt för att det skulle bli något mer avancerat utfört, då hon "vilat" en vecka ville jag mest få det här första passet överstökat så vi kan komma igång igen.

Well, när hon tyckte jag var tråkig som bara knatade runt samma träd några varv bestämde hon sig för att rulla sig i en sorglig liten is-/snöfläck och då var jag snabbt som ögat framme med en av Salsas överblivna morotsmutor som låg och skramlade i fickan, och då hände det... jag sjönk ner och sade "ptroo" varpå Fenja hejdade sig, tog moroten och låg kvar i några sekunder. Hon reste sig sedan och tittade superfrågande på mig med sitt ljuvligaste uttryck och jag svär på att hon tänkte "vad hände där?".

Självfallet skulle jag vilja lära henne att lägga sig ned på kommando men det är bara en liten del av det som gör mig så glad. Att hon vill rulla sig "ute" har jag nästan vant mig vid men att hon avbröt sig för att jag sade "ptroo" och sedan låg fint och stilla för ett ögonblick var tamefan ren och skär magi.

Älskar den där kockofanten. Gränslöst.

Den här älskar jag också:

Stressveckan

Maj Gaaahd vad skönt att vakna idag och endast ha en drös mail, sms, samtal och betalningar att göra utöver vardagsbestyren med fyra hästar, tog mig en liten sovmorgon till kl 7 faktiskt så nu börjar jag känna igen anletsdragen i spegeln.

Den här veckan har varit helt galen, har farit runt som en skållad råtta i sökandet efter fungerande/ledigt ridhus eller -bana och icke att förglömma både bil och transport för att kunna förflytta min och Salsas små rövar vart vi nu än skulle.

Gick bet hela veckan men lagom till fredagskvällen hade jag löst allt och kunde invänta lördagen då jag hade provridning (vilken alltså initierade paniken). Var väl inget direkt drömläge att visa en häst som inte ridits ordentligt på flera veckor på grund av omöjligt underlag, därtill hade hon inte åkt transport på över ett år, varav jag var jäkligt angelägen att hinna iväg med henne någon dag innan men jag gjorde allt jag kunde och det sket sig ändå.

Istället har vi skrittat runt i timmar i skogen vareviga dag och hon har masserats, stretchats och pysslats om, att snubbla omkring på frusen lera i hagen dag ut och dag in måste sätta sina spår tänker jag.

Anyway, det blev ett litet äventyr att ta sig till ett ställe som jag aldrig ens varit på med en liten pålla som hade energi sprutandes ur öronen.

Nu har jag inte ens hunnit instagramma så det finns bara en "ny" bild att ladda upp här:

Tyvärr har det inte funnits tid att göra någonting med mina hästar på hela veckan men det får jag ta igen så fort det är möjligt.

Phew, säger jag bara, nu ska jag andas lite och förhoppningsvis gå en lättare vecka tillmötes.