Är så nöjd!

Idag har Fester (änteligen!) fått svänga sina lurviga igen. Vi "körde" en sväng med pulka nämligen och lilla älsklingsponnyplutten var så duktig!

Det väsnades något oerhört när man satte sig och åkte i pulkan, jag och Adam hade svårt att höra varandra över oljudet men Fester pinnade på så snällt så. Höll på att säga att han var helt obrydd men visst försökte han stirra ut pulkan i början, han hade även någon slags oövertänkt plan om att man kanske kunde stå på den tills den "dör"...

Ända sedan mitten av december har Fester gjort i princip ingenting (självfallet har vi gått på sporadiska promenader men det räknar jag till ingenting), var därför extra nöjd med hans uppträdande idag.

Han har stått en massa för att han har en gammal tandfraktur som är väldigt svår att hålla stången. Jag misstänkte från början, i våras, att han hade något obehag i munnen och visst var misstanken befogad. Det har blivit många klinikbesök (har helt tappat räkningen). Ända fram till december har jag kunnat hjälpa honom genom att skölja ur "hålet" med vattenslang två-tre gånger per dag, vilket av förklarliga skäl är pissdrygt men det går från pissdrygt till omöjligt när det är vinter och riktigt kallt.

Därför har han varit lite sämre i munnen nu en period och jag har inte kunnat använda träns/huvudlag och därmed blir det ingen körning. Senaste veckan har jag gett mig fan på att få rent i munnen på honom och visst har det hjälpt (några blånaglar blir det men han är verkligen otroligt hjälpsam och biter inte ihop i första taget).

Hoppas, hoppas att han kan få bli bra snart, det känns så himla taskigt och onödigt när han har ett perfekt bett och inte ens behöver raspas egentligen. Får man "leva med" en fraktur år ut och år in innan någon gör något åt det så har det förstås hunnit göra mer skada än om man märkt detta och tagit itu med det när det var färskt. Klagosången slut.

Repeterar: Är SÅ nöjd!

Slutet av november:

Början av december:

I LOVE MY LITTLE PONY <3

Filmtime

Här har vi då två nöjda hästar, underbart och vackert! Minns vad jag skrev i tidigare inlägg om att slänga med huvudet (å det grövsta)...? Bevisningen står att finna i detta klipp, Erucj brukar sitt huvudslängande som någon slags hästarnas privata extremsport. Förlagan:

Vinter

Ska krypa till korset och erkänna att jag fullkomligt och passionerat avskyr den här årstiden. När det är flera decimeter knagglig skarsnö och temperaturen håller sig stadigt runt 18 minusgrader med den oundvikliga påföljden att händer och fötter ständigt bryter kontakten med resterande kroppsdelar -då blir jag tokig!

Hur som haver befinner vi oss mitt i vintern och man måste ut varenda dag och helt enkelt gilla läget.

Snart kommer jag att ladda upp en film på hästarna när de har busfnatt i hagen men uppkopplingen är nära nog obefintlig just nu så jag teasar med några stillbilder så länge.

Jag har en filmsnutt på mig och Rucj-plutt också, inte speciellt rolig egentligen men med tanke på hur länge stackarn har stått (hela mars - november) så är det roligt och spännande att få börja komma igång igen, ibland med betoning på spännande... Erucj har en oanad förmåga att utföra allehanda konststycken på helt eget bevåg nämligen. 

Jag kopplar tyglarna till elastiska remmar istället för att fästa dem direkt i bettet, varför? För att saltomortalerna föregås alltid av att han slänger med huvudet (å det grövsta), på det här viset blir det inte ett hårt ryck (som är otrevligt för både mig och häst), jag slipper rycket och kan styra upp situationen genom att hålla "hårt" i tyglarna. Men va taskigt?! Nä då, det är som sagt elastiska remmar och han behöver inte känna motstånd mer än någon sekund för att återfå fattningen. 

Det gör även att jag kan rida på ett lätt "glappande" stöd utan att det blir små ryck i munnen på honom. Jag rider egentligen uteslutet på bettlösa alternativ eller med stångbett på grund av att jag vill kunna rida med en väldigt lös kontakt, vilket tränsbett alltså inte lämpar sig för. 

Hemma

Jag, hästar och sambo har nyligen förflyttat oss tio mil uppåt i landet och återfinns numera i Sågmyra mellan Leksand och Falun.

Jag håller för fullt på att hästifiera mitt nya hem. Gissa vilka böcker som är mina.

Jag har börjat göra en fotovägg, ska få upp bilder på alla hästarna tillslut tänkte jag.

Nu är det Fester, Dino, Lutzian och Bambi plus en bild som föreställer en för mig okänd häst. Den har fungerat som inspirationskälla i många år, när jag var mindre tyckte jag att det såg otroligt häftigt ut att få rida på en sådan livlig häst.

Yttepytteliten Fester, mitt hjärta alltså... aj.

Lite större:

Bambi, så vacker och värdig.

Minnen

Så här i början på ett nytt år kan man i tanken osökt hamna i det förflutna oftare än vanligt. När ännu ett år läggs till handlingarna reflekterar man gärna över åren som gått.

Att få börja det här året som ägare till en ponny känns väldigt speciellt. När Dino dog trodde jag att mina ponnyår var räknade, jag har sörjt och saknat honom intensivt och han lämnade ett alldeles eget tomrum efter sig. Ett rum som självfallet aldrig kan ersättas av någon annan men Festers närvaro ger mig ändå något som jag saknat ända sedan Dino dog.

Jag har varit så upptagen med Arabhästar de senaste åren att jag nästan hunnit glömma. Araben var till en början en ouppnåelig dröm, en dröm som jag levt ut till fullo i 13 år nu men i början av min hästkarriär var det welsharna som dominerade.

Här är jag tio år gammal och får rida på en bekants lilla welsh mountain sto.

11 år gammal. På ridläger, ridandes Piccolo -en gracil och känslig welshponny som jag fullkomligt avgudade.

12 år, med min alldeles egna Dino.

Här är jag 13 år, jag sitter på samma lilla sto som när jag var tio och en vän till mig rider min undersköna Dino.

Så fin! Här har jag hunnit bli 14 år och Lutzian är redan inköpt men Dino fick fortsätta glänsa i många år till.

Dino föddes 12:e maj 1982. Han var 16 år när han kom till mig och vi levde verkligen livet tillsammans. Han var kärnfrisk och i topptrim mest hela tiden men vid 23 års ålder hände något. Han blev sjuk och det tog några månader innan vi förstod att han fått cushings. Den 8:e december 2005 valde jag att låta honom gå, han skulle bli 24 år till våren och det fanns egentligen bara själviska skäl att ha honom kvar i livet.

Jag har på flera sätt Dino att tacka för att jag idag har Fester -mitt lilla hjärta! När jag såg Fester på bild var det något som direkt talade till mig, på ett sätt som är svårt att förklara, det var som om jag redan kände Fester. Jag tyckte först att han fanns för långt bort, han fick dessutom inte gå med andra hästar men... Det var något...  Jag återkom till Festers annons några gånger, när det tillslut gick upp för mig att han har samma pappa som Dino (trots nästan 20 års åldersskillnad) då blev det (efter en del om och men) för svårt att stå emot.

Tack Dino, för att du gav mig den bästa starten jag kunde ha fått, för att du utmanade och utvecklade mig ständigt samtidigt som man alltid kunde lita på din totala godhet och intelligens. Tack för att du vägledde mig till det som blev mitt sätt, min ideologi, min egna fristad och plats mitt ibland andra filosofier och läror om hästhantering. För att du gjorde allting möjligt! Tack för att du nu också faktiskt har en lite större plats i min framtid.

New year

Alla år sedan slutet av 90-talet inleds för mig på mer eller mindre exakt samma vis: tillsammans med ett par skärrade hästar. Fyrverkerier alltså... Dino var fruktansvärt påverkad av detta och jag är faktiskt tacksam för varje år som går då han slipper vara med. Där han befinner sig nu finns det garanterat inga fyrverkeripjäser.

Bortsett från att det utbröt panik precis på tolvslaget så tar Erucj och Fester det hela bra, de har sett och hört fyrverkerier utan att reagera men som sagt... kl tolv på nyårsafton är inte roligt, någonstans, alls.

Året som gått bjöd onekligen på både roliga, midre roliga och inte det minsta roliga stunder.

Några av mina bästa minnen från 2012:

* April - När jag efter en lång resa svänger upp mot en liten gård någonstans i norrland och för första gången skymtar min älskade Fester.

* Juni - Bilden av mina vackra hästar som betar lyckligt tillsammans i samma hage, den kommer jag ha bevarad i minnet för lång tid framöver.

* Oktober - Får äntligen Erucj fullständigt friskförklarad efter skadan i februari.

* November - Sitter upp på den stolta vita springaren för första gången på nio månader.

* December - åker vagn efter en mycket nöjd Fester, efter många veckors intensivt "inkörande".

Den sista bilden från 2012, 

Fester, jag, Erucj, min kära Adam, storebror Jonas, lillebror Emil, 

mamma, farmor, farfar och bakom kameran Emils sambo Emma.

Tack Fester och tack Erucj för all glädje ni skänkt mig under året.

Planeringen för 2013 är förstås i full gång. Det ska bli så roligt!

//Sofia