Rucjsson har ett mycket omotiverat och slött sätt att börja alla våra träningspass på, som bekant inleder jag all träning med att traska en bra bit, jag vill då helst se att Rucj trampar på ordentligt bakom mig vilket aldrig händer.
Nu frös jag som en Chinese crested och var därmed allmänt klen och ämlig. Jag var dessutom mycket trött på att "tvinga" Rucj att göra som jag vill och bestämde mig resolut för att "hämnas" lite...
Jag gick så sakta så sakta och sedan gick jag ännu lite långsammare.
Rucj tyckte att det var rätt schysst i ungefär tre sekunder - haha!
Åh det var så roligt, han blev efterhand väldigt kontaktsökande och liksom undrade vad sjutton jag höll på med. Det är ju inte helt enkelt att gå myrsteg när man har fyra ben som ska föras i en viss ordning så det krävdes en del fokus från hans sida.
Väl uppe på ryggen lät jag honom bestämma helt och hållet.
Det tog honom ett par hundra meter att förstå att något var annorlunda, när poletten väl trillat ner parkerade Rucj och stod orörlig i gott och väl 10 minuter. Tänk om han stod så lugnt i halten när det är jag som bett om den.
När han var färdig med stillaståendet tog vi oss säkert en kilometer innan han ånyo parkerade. Denna gång stannade han för att äta på en gran, jag red utan bett så han kunde hänge sig åt ätandet utan störande moment och eftersom jag hade överlåtit kommandot till honom stod vi där tills den lilla granen var uppäten...
Det var fruktansvärt kallt och jag red den sista biten med tyglarna runt ena benet, jag höll i all sanning på att dö av kölden som kröp in i händerna och fortplantade sig längs handlederna.
Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för detta.
Jag har nästant konstant svårt att andas när jag är med hästarna och jag har för längesedan blivit av med den normala "tåligheten" när det gäller kyla. Eftersom jag måste vara ute och använda händerna varje dag har jag under alla dessa 15 år som hästägare frusit FÖR mycket för MÅNGA gånger.
Ibland tror jag att jag inte ska klara av smärtan i händerna mer men vad ska jag göra? Det går ju inte att ångra sig nu så att säga.
Däremot har jag svårt att se hur jag ska kunna leva i Sverige hela livet, med lite realism kommer det inte fungera i 15 år till.
Hästarna verkar då klara kylan hur fint som helst, att den gyllene fetknoppen inte fryser må vara naturligt men även Arabsson tar vintern med ro faktiskt. Rucj är ju, kors i taket, inte så smal längre vilket är obeskrivligt skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar