Jag kan inte ett jota om fotografi men jag är helt galen i fina bilder. HELT galen. Och jag VILL lära mig. Jag vill verkligen förstå inställningar hit och inställningar dit.
Jag kan fotografera hästarna hur länge som helst - sju dagar i veckan, året om, år ut och år in. Men hur roligt är det när man ändå aldrig kan få "riktiga" bilder. Inte så kul.
Om jag inte var så satans snål skulle jag ha en massa fina bilder på alla mina hästar, vilket är hemskt roligt att tänka på nu när flera av hästarna faktiskt inte finns mer.
Scheisse scheisse scheisse.
Men jag kan väl inte fortsätta leva utan kamera hur länge som helst. Kan jag verkligen det?
Möjligtvis kryper jag till korset, gör lite efterforskningar och blundar och pungar ut helt enkelt.
Möjligtvis.
En smutsig Rucj i höstgräset för drygt två år sedan, avbildad av förbipasserande fotograf med
fancy kamera. Ingen superbild (och inte en bild jag "bett om" eller vad man ska kalla det) men
bilden får representera mitt av avund gröna inre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar