Tjohej

Gårdagens slitpass med Fenja behövde jag få lite distans till innan jag kunde skriva om det så nu ska jag ge mig på att återge det.

Jag ledde ut henne till vägskälet precis vid hennes hage och tänkte mest longera lite samt göra några övningar runt cavalettieblocken.

Hej och hå, det största problemet är att hon stannar upp och vänder in till mig och backar sedan hellre två kilometer än går fram igen vilket får mig att undra om hon verkligen förstår vad jag vill.

Jag testade mig fram till lite olika sätt att lösa problemet och fick det att fungera bra stundtals. Det gick dock åt väldigt mycket tid och hon hann resa sig säkert 25 gånger.

Faktiskt var själva stegrandet mer intressant än störande, hon var nämligen inte särskilt uppjagad, hon liksom reste sig av ren reflex och tittade lite fundersamt på mig hela tiden. Jag korrigerade inte utan lät henne hålla på hur hon ville, jag bad endast om "framåt" och ignorerade allt annat.

Tillslut (80-90 minuter är nog ingen överdrift) lyckades vi komma överens och då var det plötsligt relativt enkelt att bli longerad och göra 8:or runt blocken. Det märkliga var att hon lät sig longeras när jag befann mig i fel position, så länge jag gick i höjd med bogen gick det bra, vet inte vad jag ska tro om det.

Tålamodet fick sig en rejäl prövning, tårarna var inte långt borta och nog tänkte jag ett par gånger "nej nu ger jag upp" men trots allt kände jag mig ganska trygg med henne och inte särskilt orolig för att det skulle gå helt åt helvete.

Hur det än går har vi nu någon slags relation att luta oss mot vilket förmodligen är nyckeln som krävs för att låsa upp alla hennes mysterier.

Jobbar på

Igår kväll hoppade jag på cykeln efter läggdags för att trotsa regnet och ta en tur runt byn med min lilla gula, cykla med ponny måste vara något av det roligaste man kan göra, mycket värt det må jag säga.

Idag har jag varit på väg ut med Fenjan två gånger men beslutat att stanna i hagen, hennes mycket goda humör gav mig tillfälle att öva samspel lite mer avslappnat och odramatiskt vilket jag helt enkelt valde att lägga allt krut på.

Adam hade cyklat till jobbet så Festsson fick följa med och möta honom när han slutade. Nyttigt att trampa lite asfalt och inte bara alla dessa urtrevliga sandvägar vi har här.

Lång dag

Både stora svarta och vita faran tränades i morse, separat den här gången dock... hehe.

Fenja fick efter gårdagskvällens fiasko ett litet enkelt pass, longerade henne ett par varv åt båda hållen i trav och gick sedan en pyttebit på grusvägen - klar.

Det som hände igår var att hon knuffade mig hårt ett par gånger och när jag visade (viftade lite runt mig bara) var min gräns gick började hon resolut piaffera. Eh..? Det var något nytt. Hennes energi var hysterisk så jag beslutade att ta av grimman och admit defeat innan något hände, jag hade nämligen inte hunnit ut ur hagen än.

Idag gick det relativt bra så nu känns det lite bättre igen.

Cyklade vidare till Rucj och borstade honom i tre år innan vi kunde ge oss ut på en ridtur.

Det var inte jätteroligt att rida men jag lyckades i alla fall ta en fin bild med min telefon.

Jag ville verkligen ge det ett allvarligt försök så vi var ute i två timmar men det blir mest promenad som vanligt. Han är spänd, snubblig och negativt laddad vilket sänder ilningar av smärta i ryggen och nacken på mig.

Äh jag orkar inte klaga på allt hela tiden men jag kan inte heller låtsas att det går bra när det inte gör det.

Om jag lyckas uppbåda tillräckligt med energi ska jag börja om från början med Rucj, alltså göra om utbildningen efter min skala/trappa, annars fortsätter jag träna på annat än ridning.

I en perfekt värld kan Festers tandfraktur "läka" så jag kan ta nya krafttag med körningen och Fenjas allehanda problem (haha, sorry Fenjan) lösas så vi kan rida och träna som vanligt folk.

I en perfekt värld var det ja.

Mer

Blev en hel del gjort idag. Transporten har förberetts för klinikbesök (jag hade inte bytt däck ännu så det var en del att göra...), blotta åsynen av bommen på b-ponny höjd fick mig i vanlig ordning att vilja grina, haha.

Orkar inte ens tänka på hur jävla synd om Festsson det kommer vara, vet inte om ni hängt med och minns vilken skräckhistoria det var senast, nej fy fan jag kan inte gå in på det.

Tog en kvällspromenad med killarna och gjorde faktiskt ett försök till ytterligare ett pass med Fenja också, det sistnämnda blev det dock inte så mycket av men försökte gjorde jag i alla fall.

Ojojoj

Tänkte träna lite med Rucj igår men av någon outgrundlig anledning kom jag av mig...

Så här fint blev det efter borstning:

Mitt i pysslandet kom Adam förbi så det blev en promenad runt byn med varsin häst.

Idag har vi haft lite action under morgonen, lite mycket rättare sagt, haha.

Vi hämtade Rucjsson för att ta en liten liten nästan omärklig skogspromenad med Fenjan.

Frieserfian var riktigt het på gröten och betedde sig som en hel hingst, Rucj blev smittad och stajlade lite han också, jag hade egentligen bestämt att vi inte skulle stanna och beta men jag blev tvungen att få ner pulsen på henne på något vis.

Erkänner villigt att jag var lite rädd för vad som skulle hända när jag ställt tillbaka henne i hagen igen och mycket riktigt flippade hon ur totalt... skrek, sprang och såg ut som att stängslet kunde sprängas vilken sekund som helst.

Rucj ville inte vara sämre så han svarade med sin helt overkliga stämma. Hjälp vilket liv det blev, aj mitt hjärta, Rucj får ju åtminstone gå hem till Fester efteråt. Nu suger det faktiskt att ha det så här.

Inget

Gjorde ingenting med hästarna igår, jag mockade väl hagen och tömde hela stallet (inklusive boxarna) för att kunna skura rent med vatten förvisso... transporterade hö till Fenjan gjorde jag också.

Gårdagen

Varning för ovanligt dålig svenska, är i detta nu i princip medvetslös, helgen har varit superfin men efter gårdagskvällens uppesittarkväll i kombination med mitt tvångsmässiga "uppe med tuppen"-tänk har jag knappt en enda vaken hjärncell längre.

Hade en lite sämre träning med Fenja igår morse, egentligen lyckades vi relativt bra med tanke på omständigheterna (blåst, skriande hästar och en liten naturupplevelse i form av en mård), när hon skulle tillbaka in i hagen sket det sig dock lite.

Hon visade tydligt att bristningsgränsen var nådd varpå jag försökte både stänga grinden och ta av henne grimman, misslyckades med båda och hon boltade ut ur hagen (!). Jag höll i och fick henne att rusa in i hagen igen och jag bestämde mig för att kvickt stänga grinden, den sekunden drog hon och jag blev tvungen att släppa så iväg bar det med repet runt benen... jag sprang efter och befriade henne så fort jag kunde, hon tog tacksamt emot hjälpen och blev någorlunda lugn igen. Jag klappade henne och gick hem lite slokörat.

Arabarbern fyllde år igår så han ådrog sig lite extra uppvaktning.

Försöker hålla modet uppe men det är mycket nu, Festers tandfraktur har börjat spöka igen så jag nödgas boka nytt klinikbesök (är så trött på denna helveteshistoria att jag bara har svordomar i mitt vokabulär just nu).

Att Fenja fortfarande går ensam knäcker mig, samtidigt gruvar jag mig något fruktansvärt över förestående ihopsläpp, känner mig maktlös och uppgiven.

Jag känner så mycket kärlek för alla "mina" hästar att jag bara vill grina, hela tiden, om de bara kunde gå tillsammans som en enda lycklig familj, gärna med ett välskapt gulsvart litet föl vid sidan om Frieserfian.

Det vore något det.

Ny mark

Idag har Fenja trampat ny mark, säkert fleeera meter, det var lite väl spännande stundtals men nyfikenheten sken igenom mot slutet.

Titta vilken modig liten tjej, om någon tycker att jag ser onödigt laid back ut kan jag säga att risken att hon sliter sig bortåt är inte särskilt prominent... skulle hon vilja springa till skogs skulle ingen bli gladare än mig, haha.

Under eftermiddagen trotsade Adam blåsten och invigde sina nya ridbyxor, Rucjdjuret var lite "yvig" så de fick hålla sig till skritt och trav den här gången, den sista minuten bytte vi dock roller vilket resulterade i den här roliga videon (ja för att få se video får man nog kolla instagram är jag rädd):

Så bra så

Den här veckan har hästarna inte varit särskilt intresserade av att äta hö så i morse fick de ingen frukost - sommarbete hurra!

Det hindrade dock inte mig från att gå ut 06.30 för att cykla iväg till svarta faran och träna en stund. Intentionen var att ta revansch på det senaste försöket att promenera/longera runt gården. Jag var ensam så det finns tyvärr inga bildbevis. 

Den här gången valde jag att låta henne vara nära mig och förlade utmaningen till att traska på lite "svårare" ställen, hon fick även springa (läs trava) efter mig och det gick jättebra. Jag springer baklänges för att kunna kontrollera situationen ordentligt vilket utgör en viss prövning för henne, hon ser kanske inte så där jättetrevlig ut när hon pendlar med öronen och spänner blicken i mig men så länge hon "håller sig" är jag nöjd.

Folk må tro att jag är tokig när jag kvittrar "braaa!" åt henne i det läget men när hon väljer att följa mig utan att regelrätt försvara sig då väljer hon rätt (vilket självfallet belönas). Det är viktigt att se hennes ärliga försök att göra som jag vill, särskilt när det är svårt för henne, efterhand rinner aggressiviteten ur och då står jag där med en glad häst som undrar vad vi ska göra härnäst. 

Min undersköna ponnyälskling ska fotas betydligt mer, jag har fått bort nästan all vinterpäls så ett bad och en sax är allt som står mellan oss och epic photos.

Filmer

Fenjan först då:



Det må ha tagit en timme att åstadkomma och det blev i princip endast åt ena hållet men men... jag väljer att se framstegen här.

Mer från det fabulösa lilla hoppasset:

"Trodde du inte att jag skulle klara det eller?!"  Haha.

Back in business

Mycket mycket hästtid blev det igår.

Fenja upptog hela morgonen, min simpla plan var att longera/promenera lite utanför hagen men hä blev ett lite större projekt... absolut omöjlig var hon, haha, jag testade att släppa henne i corallen (efter en stunds "diskuterande") men det hjälpte inte, tog fram lite hjälpmedel i form av cavalettieblock men även det hjälpte föga.

Efter en god stund lyckades jag provocera fram ett par travsteg men då drog hon i full galopp mot gamla lösdriften, på något vis lyckades jag bryta det så jag slapp tappa henne i alla fall.

Vi var egentligen relativt lugna och inte särskilt osams men hon tänkte inte låta sig fösas runt i något snabbare än skritt och inte heller mer än två-tre meter ifrån mig.

Jag kände mig fullständigt värdelös, "jaha, kan jag inte ens longera nu heller" men jag tror inte att Fenja upplevde det hela som särskilt traumatiskt så med lite distans är jag glad att vara igång ordentligt igen.

Efteråt hade jag ett fantastiskt ridpass med Rucjsson. Han var glad och känslig så jag kunde enkelt ratta runt min lilla hinderbana.

Mitt nya trick är att lyfta upp markbommen en bit (se det röda hindret), hindret blir på det viset liksom inte så högt som när man lägger bommen direkt på marken... När det aktuella riddjuret är med på noterna vill man förstås känna lite på höjden, vi tog raskt upp de två ändringsbara hindren till runt metern och Rucj sprallade runt obehindrat och exalterat.

Underbart!

Jag fixar film på både Fenja och Rucj, tror jag, det är ovärderligt att se vad man gör men det är lite pinsamt när man är dålig, haha.