Moving on

Ja det var ju lättare sagt än gjort...

På något plan är jag stolt och nöjd. Hon var så fin när hon åkte, så välmusklad, stark, mjuk, smidig och välriden.

Jag vill känna mig lättad men jag kan inte bara släppa henne. Det var vidrigt att vinka av henne, skitungen skrek ju dessutom högljutt i transporten vilket inte precis hjälpte, jag trodde jag var någorlunda förberedd men det visade sig vara svårare än jag tänkt mig.

Jag har aldrig sålt en häst men nu känns det som att jag gjort det. Nej hon var inte min men hon var "min" i 15 månader och jag kan inte hjälpa att jag känner så här.

Tack "GUD"(!!) att det gick bra med Fenjas nya kompis, han är verkligen toppen, det är så skönt att få se honom trivas med Fenja då han aldrig riktigt fick vara med i flocken (han har bott i hagen bredvid sedan i somras).

All tid som jag plötsligt fick över lägger jag naturligtvis på mina egna hästar, en ordentlig uppryckning är på sin plats men jag låter mig själv deppa ordentligt när jag känner för det, mina hästar ska ingenstans och det får ta den tid det tar.

Så kom dagen

Då Salsa åkte.

Jag kan inte prata om det.

Ketchup

Tajm for a catch up.

Det har snöat, blåst, töat och snöat igen vilket skänkt oss helt ok underlag. Jag har ridit ut på ordentliga turer med lilla fröken varje dag förutom i måndags (då vi var till ridhuset) och gårdagen ägnades åt vila för samtliga på grund av att de vaccinerades i förrgår (vilan kom så lägligt så då jag verkligen hade tur med äckelpäckel-vädret...). Salsa är ju faktiskt spruträdd så hon livar upp den simpla vaccineringen men min veterinär är snäll och snabb så det var tämligen enkelt överstökat denna gång. Rucj fick för övrigt höra att han var rund och fin vilket alltid är roligt.

I måndags hade vi tid i ridhuset kl 20-21 så vi lastade och körde i beckmörkret vilket jag var lite smånojig över men Salsa klev rakt in i den svarta lådan och behövde inte ens mig med sig in (duktig!). Träningen filmades till viss del men det blev så mörkt och kornigt att jag kanske inte lägger upp någon film (utöver det som finns på min instagram), värmde upp med löslongering en god stund och galopperade sedan runt lite uppsuttet.

Pojkarna och jag tog en sväng om härom dagen, de var urgulliga och inkluderade Adam, borde nog lägga upp film från den dagen. Får återkomma.

Monsterungen och jag genomförde ett kortare, någorlunda lyckat, pass i... jag vill säga söndags.

Nej men dra mig baklänges vad härligt det vore med sommar. När det är -26 och vattnet fryser både hemma och i stallet blir man liiite extra less på den aktuella årstiden, att det svänger så vansinnigt fort att det sedan regnar en stund gör inte saken lättare att stå ut med, tar dock tacksamt emot att det gått så här pass bra att hålla igång Salsa senaste tiden. Hon kan vara lite klumpig över stock och sten men hittills (åh herregud ta i trä!) är hon inte det minsta benägen att halka under rådande omständigheter. Idag hade vi mycket nysnö att galoppera i vilket busan uppskattade.

Söt Salsa

Något oeftertänksamt bokade jag ridhuset för ett pass på förmiddagen 1:a januari. Med en mycket lång natt i ryggen, för alla inblandade, lyckades det bli ett rysligt stressigt företagande att ta sig dit i tid. Dagen till ära hade vi ny transport som vi både behövde ställa in efter miniSalsasize samt räkna ut hur mellanväggens fästanordning fungerade.

Salsa, fruktansvärt söt som hon är, följde snällt som vore hon min egen skugga med mig in i släpet och stod sedan där lös medan vi "grejade". Inte ett höstrå och inte en spånflinga hade jag att erbjuda (då jag som sagt led av tidsbrist) men hon stod ändå som ett förväntansfullt tänt ljus.

Det är oerhört skönt med en så okomplicerad häst må jag säga.

Väl framme började vi förstås med att värma upp från marken (det gör jag utan undantag), hon fick vara lös och vi joggade i ca 20 min innan jag satt upp, från ryggen tränade jag sedan ytterligare 20 min.

Med tanke på att hon ej ridits på två veckor (underlaget ute har varit som månsten med inslag av curlingbana) plus att vi alla led av sviterna av ofrivilliga "uppesittarkvällen" var dagens ändamål lösgörande simpelt arbete på stora volter. Tvärade en del här och där för att "känna på" bakbenen men inget avancerat och inget särskilt samlat.

Hon kämpade på fint och var överraskande mjuk, en annan kände sig som 100 år och höll dessutom på att frysa arslet av sig, Salsas starka sida är ju verkligen inte att "stå" (och sedan bete sig som vanligt...) så jag var mycket nöjd med insatsen faktiskt.



Idag red vi ut en sväng, vi har fått snö äntligen så det var till att passa på, inte mindre än 18 minusgrader visade termometern så det var väl inte världens angenämaste tillställning på alla sätt och vis men det fick det vara värt.

Jag lyckades glömma hjälmen vilket i kombination med just de täckbyxor som jag svär på att sluta rida i på grund av att de är hutlöst hala gjorde det hela något mer spännande än jag tänkt... haha.

Även idag konstaterade jag att hon var mjuk och fräsch, jag oroar ihjäl mig när de stapplar runt på frusen barmark i veckor åt gången men det verkar hittills inte sätta några spår, det enda som skvallrar om det horribla underlaget är att hennes hovar slitits snett vilket egentligen inte förvånar mig, då hon inte rör sig perfekt bak, men vanligtvis syns det nästan inte. Hoppas innerligt att det fortsätter vara ok före en längre stund denna gång. Jag själv skulle kunna behöva lite mjukare under fötterna då jag en tid haft ont i smalbenen och knäna vilket påminner om känslan man får när man sprungit för mycket på asfalt.

Längtar väl mest efter semester egentligen men eftersom det är uteslutet tar jag gärna en helt normal vinter med lagom snödjup och livsuppehållande temperatur.

Hej då 2016

Good riddance!

Hej hå vad bra det går, tjo! Aaah, världens mest negativa människa sätter sig ned för att författa ihop en liten sammanfattning av det gångna året, må hända något färgad av nyårsnattens obligatoriskt fadda eftersmak (alla hästarna tog det helt okej men det var en pärs nonetheless), allt som far runt i skallen tycks vilja komma ut i form av någon slags svordom...

Nej men dra åt fanders vilket jävla skitår.

Det fanns tveklöst ljusa stunder, många sådana, Salsas utvecklingen tog fart på ett oanat sätt och milstolparna har avlöst varandra men den mycket påfrestande försäljningen lade sordin på alltför många dagar av vår tid tillsammans.

Även Fenjafröken och jag tog ett antal kliv framåt, jag tänker framförallt på att vi hittade traven under ryttare (även galoppen men det var ju lindrigt sagt något mer oplanerat... haha), senaste tiden har varit turbulent med henne och trots att vi delat magiska stunder är det svårt att ens närma sig ämnet ärligt talat.

Som jag nämnde tidigare började vi för ett antal veckor sedan träna på att lägga sig ned på kommando, skulle jag lyckas få Fenja att lägga sig ned ute (det vill säga ej i hagen eller på ridbanan) torde ingenting vara omöjligt, grisar skulle flyga och månen falla ur skyn... well, inte mindre än tre gånger har jag fått henne att gå ned på knä (båda frambenen alltså) och, håll i hatten, två gånger har hon lagt sig ned fullständigt.

Peachy!

Och inte nog med det, hon har hoppat hinder i fullständig frihet på en fin liten volt och varit lika stolt över sig själv som jag varit över henne, hon har dessutom verkligen ansträngt sig och klarar numera en mycket liten volt i trav runt mig helt au naturel (ja inte jag då, det vore högst olämpligt).

Men...

Under november och december har det gått enorma vågor i hennes beteende, vi har haft oerhört svåra förhållanden då underlaget varierat mellan omöjligt och livsfarligt, överskottsenergin har för det mesta endast lett till viss frustration/spring i benen men en dag bet hon mig i armen (hon har smakat lite lätt tidigare men aldrig använt tänderna) och vid ett tillfälle var hon var ytterst nära att skicka mig till den eviga vilan då hon for runt och avfyrade en rejäl spark samtidigt vilken smekte min hals och inte för att vara överdrivet dramatisk men utfallet kunde ha blivit "lite så där".

Pricken över i:et var när vi tog vår sedvanliga promenad mot ridbanan för två veckor sedan, hon hade skött sig så fantastiskt under sagda tidigare promenader att jag ett par gånger valt att fästa repet under hakan i den ordinära ringen (som en helt vanlig häst på promenad alltså), denna gång valde dock den sköna bönan att trava iväg ut i åkern och lämna mig handfallen i hennes backspegel.

Hon slet sig alltså. För första gången på över ett år. Ingen anledning behövde hon heller.

Jag vet inte vad som var värst med den incidenten, det faktum att hon slet sig eller kanske att hon irrade runt åkern och blev alltmer uppjagad då hon inte fann någon väg in i hagen och jag febrilt men lönlöst försökte få henne att stanna till hos mig så att jag kunde hjälpa henne, jag bad till högre makter att hon skulle välja rätt håll och helt enkelt hitta hem till grinden men icke.

Till slut möttes vi och jag kunde "fånga" henne men då hade hon skrämt upp sig själv och vågade inte gå hem trots att hon endast var maximalt 100 m från den mycket välbekanta stigen. Hon hade hunnit springa längs stängslet åt "fel" håll ett par gånger så det kunde hon efter en god stunds flämtande gå med på. Varje gång vi kom på ny mark, alltså den som ledde hemåt och var ett litet stenkast från stigen, stängde hon av och "sov" alternativt grävde med frambenen. Det blev en lång lång dag.

Liten tröst var det att hon trots starkt obehag valde att ställa sig med huvudet alldeles intill mitt under tolvslaget på nyårsnatten, hennes stressade andning i mitt öra skar i hjärtat men värmde ändå, jag vill bara att mitt lilla monster ska må bra. Att det ska vara så jävla svårt.

Det här var året Rucj äntligen fann glädjen i att träna med mig och han är numera ostoppbar när det gäller frihetsdressyren.

Det betyder mycket för mig att han skiner upp när jag äntrar hagen, han kan helt självmant förfölja mig och veva med frambenen eller stegra bakom ryggen på mig, han vill verkligen leka nu och det känns makalöst roligt.

Det blev inte många ridturer i år heller, jag skulle säkert kunna räkna ut exakt hur många gånger jag suttit upp och jag antar att det räcker med två händer för att sköta matematiken, hade vi inte blivit så brutalt avbrutna av Festers sjukdom hade det säkert blivit fler. Vi gjorde dröm till verklighet när vi helt utan utrustning galopperade runt i maskrosorna. Mer sådant tack.

 

Fester. Min kronjuvel, min finaste älskade ljuvaste guldtacka, min bästa vän. Om jag inte orkar tala om Fenja kan jag ju i sanning säga att jag fortfarande, ett halvår senare, inte klarar att mer än nämna det oheliga ögonblicket då Fester nästan togs ifrån mig.

Jag skäms över att erkänna det men hans plötsliga insjuknande har skapat något av en kil mellan mig och hästarna, jag vet att hästar dör men jag tänkte ta för givet att ingen skulle ryckas bort innan de fyllt åtminstone 25, det aktuella tillbudet aktiverade därtill tidigare trauman och blotta tanken på att fortsätta leva i denna ständiga oro gör mig sjuk.

För att dra fram alla positiva kort jag har på hand påminner jag mig om hur även Fester gjort framsteg under året och var riktigt fin under våren då han gjorde sina första kaprioler.

Under det kommande året blir det odelat fokus på mina egna hästar igen och jag har en del tydliga mål att arbeta mot. Ser med viss tillförsikt fram emot att leva lyckligare under 2017. Allt må kännas skit just nu men jag tycker mig skönja en ljusning i horisonten.