Framsteg

Det är vansinnigt tråkigt att inte kunna rida, särskilt nu när det faktiskt är helt okej höstväder precis varenda dag.

Att vi inte tränar som vanligt beror på att Rucj fortfarande har sår i karlederna. Fortsätter det läka som det gjort de senaste dagarna kan vi förmodligen köra igång igen om någon dag - hoppas!

Under tiden har vi passat på att jobba med ett problemområde; stå still under en hel rykt.

Vi har övat ground tie framgångsrikt. Nu kvarstår endast det något mer svårlösliga problemet att Rucj är så hög att det är svårt att nå upp överallt :P

Rucj är ju helt overkligt duktig på att smutsa ner sig, han kan presentera lera och gräsfläckar på ställen som inte riktigt faller inom de normala ramarna. Nosryggen och pannan är classic-Erucj, likaså mellan öronen och på undersidan av huvudet.

Anar att det är en medveten handling från hans sida, vi kan väl säga att han tycker att det är "ganska" skönt att bli borstad på huvudet, haha.

Hästmys

Vill inte göra något annat än att mysa med mina små älsklingar. Och smyga på dem.

Utan problem kan jag ägna timtal åt att studera dem på håll. Se dem gosa, kivas, sova, leka, rulla sig och sedan sova igen...

Kommunikationen dem emellan är så rysligt intressant, inget intresserar mig mer än hästspråk. Som hästägare är det mitt ansvar att lära mig deras språk och jag är omättlig på det planet. Hästar må vara på ett visst sätt som art men varje häst är också en individ. En individ med ett individuellt psyke och en egen dialekt.

Rucj och Festers "sätt" är oerhört intressant att få ta del av.

Fester är ju trots allt hingst och axlar någon slags ledarroll men Rucj är egentligen inte minde dominant, de är mycket likvärdiga och verkligen ett team. 

Att få iaktta dem är en sann fröjd för ögat och själen. 

Alltid något.

18 down, a lot more to go.

Rucj hälsar att han kan imitera en riktig westernhäst nu för tiden. 

Så duktig och så söt <3

It's alive!

Nej mamma jag är inte död.

Jag har till mitt stora förtret varit både Adam- och datorberövad men nu är de tu hemma igen.

Det har varit hela två frostfria nätter nu så hästarna fick gå ut i stora hagen igen och jävlar i min lilla låda... -det var uppskattat!

Svär på all helighet att av tre sprungna varv vann Fester (!) ett av dem.

Happy hestar - happy owner ;)

Fångest

Kapitel 1 i hästägarhandboken: "Den ständiga oron".

Alltid är det något.

Eftersom alla hästägares bibel stavas väderleksrapport förstod jag redan för några dagar sedan att det var dags att dela av hagen. Jag vill förstås inte att de ska äta gräs helt ohämmat när det är frost på nätterna och därför har de fått ett "beta ner hörn".

Jag vet inte hur väl bilden speglar verkligheten här men hästarna står alltså snällt i den "nya" hagen trots att jag inte hunnit få upp tråden än på bilden. När jag gick där och byggde och grejade hade jag samvetskval för att de skulle få en sådan liten hage.

Eh... Hagen går alltså rakt ner till träden via den stora stolpen. Med facit i hand skulle jag ha byggt en väsentligt mindre hage för att de skulle ha en chans att faktiskt beta ner gräset innan idag helst.

I morse väckte jag dem tidigt med lite höfrukost, relativt populär var den, inledningsvis...

När det blev dags att äta lunch tyckte de att de hade fått nog av hö och lät sig icke trugas till mer än två-tre tuggor.

Jag har med andra ord drabbats av åkomman fångest.

Gårdagen i bilder

"Ska inte du få följa med?!"

Efter en hel del drama hamnade vi i skogen och fick trampa lite mossa för första gången på snart en månad(!).

Måste säga att han var riktigt fin och stabil med tanke på omständigheterna, jag är dock inte förvånad att han är så modig. Han kan vara tittig och skygga men det handlar mer om andra saker än att han faktiskt blir rädd, på riktigt är han nämligen en tuff häst.

Jag är så flink på att ta bilder från ryggen...

...inte alltid kanske.

Det var sannerligen en fröjd att få se något nytt och att få sitta där uppe på första parkett igen.

Nu var ju Rucj egentligen helt galen igår men jag uppskattar all energi som är positiv.

Visst sprakade det loss ordentligt då och då men det var bara härligt. Det måste ha sett otroligt roligt ut, hans svar på "fri form" var för dagen rakt upp som en Akhal teke (trust me) och svansen var förstås uppe som den Arab han är.

Det är inte ofta jag får sitta på den där "Arabtraven" längre och för en mikrosekund fick jag en liten liten flashback från alla mina år med Lutzian.

Säga vad man vill om balanstrav men att få bäras runt av en Arab som showar loss av glädje är en sällsam gåva och en upplevelse som få.

Företeelsen är något som verkligen fattats mig.

Men tillbaka till Rucj, inte är han väl helt olik denna häst:

I'm right, right?

Riiidit!

Wiiie!

Det blåste som satan och de bygger om vägen just nu så det var rena rama polishästträningen, precis vad en Erucj som stått en massa behövde...

Det var verkligen pur dynamit under sadeln idag, herregud. Jag som trodde att vi kunde finlira lite hade minsann valt dressyrsadel och hellånga läder dagen till ära :P

Efter en kilometer eller två blev omständigheterna betydligt mer rogivande men då lyckades vi förstås hamna bakom en travhäst. Den skrittade, långsamt.

Jag ville inte råka skrämma den så jag försökte hålla avståndet men Rucjplupp galopperade intensivt på stället/snedden precis hela tiden så det var inte det enklaste jag företagit mig.

Riktigt roligt var det.

Man måste ju börja någonstans

Igår bestämde jag mig för att det var första dagen i resten av våra liv och därmed satte jag igång ett frihetsdressyrsprojekt. Förstås, hehe.

Dokumentation är ett underbart instrument att använda för att nå sina mål. Om jag inte fick se mig själv på film skulle jag ju inte kunna träna mig själv ;)

Inget är väl så inspirerande och lärorikt som att kunna jämföra bilder och filmer på sig och sina hästar över tid.

Här kommer vårt första steg på vägen mot att bli riktiga cirkushästar (haha!), enjoy:

Varför är jag en 80-årig kärring?

Igår var jag och moster ute på svampexkursion. Vi trampade upp och ner för en liten del av ett närliggande berg och flåset fick sig en genomkörare.

Själva svampletandet blev med betoning på just det; leta (och inte så mycket finna). Trägen vann ändock en del i slutändan får man väl säga.

När vi plöjt färdigt i skogen tog vi en "liten" promenad till, men eller hur... Ja jag vet inte hur långt det blev men vi var då ute och gick hela dagen kändes det som.

Till kvällningen började det gnissla i lederna på mig. Höfterna kändes ömma och vänster knä spökade, fotlederna bjöd på obligatoriskt obehag och ryggen kändes tung.

Det som vaknade på morgonen var inte en människa i 20-års åldern (jaja, visst är man närmare trettio men det kan man väl få hymla med ett tag till).

Ska med bestämdhet börja äta mer grönsaker och mindre sirap.

"Stel tant klappa ponny"

Drabbades av konstnärspåslag och målade en tavla.

Finn en welshponny

Den där översta var ju för lätt men det blir lite svårare.

Bättre sent än aldrig

Här kommer en bild på hur vi såg ut för tre veckor sedan när vi efter 2,5 mil gick i mål vid hagen.

Idag såg vi ut så här:

Idag var det nog busrekord på alla sätt och vis. Jag har ju inte lekt med dem på några dagar eftersom Rucjplutt inte mått bra och överskottsenergin visste inga gränser. Satan vad han kan springa den lilla tjocksaken, hur i h-vete kan han hålla jämna steg med RucjRucj?! Sanslöst.

RucjRucj gjorde spins, luftsprång, rivstarter, slide stops... Han tog ut sig totalt :P

Och inte en enda älg mötte jag på hemvägen. Konstigt nog.

Så här ser det ut...

...nu.

Inget har spruckit upp och blivit sår på tre dagar, ja förutom det här då:

Huvudet och halsen:

Det verkar alltså som att det tänker ge sig. Svullnaden är nästan helt nere nu och för bara någon dag sedan kunde man greppa runt svullnaderna bakom ganascherna.

Hoppas innerligt att allt försvinner snart. Vi behöver träna och jag vill förstås inte rida honom i ett "misstänkt" sjukdomstillstånd.

Men älg alltså!

Säga vad man vill om mina hästkunskaper men någon älgwhisperer är jag då rakt inte.

Kom hem från sista turen till hästarna nu, kl 23, och jag är fortfarande lite skakig i benen efter färden. Bara efter någon kilometer upptäckte bilens lyktor nämligen en älg, mitt på vägen, "min" älg från i morse med horn och allt.

Jag körde verkligen lussakta, inte ens över 40 kmh och det var ju en jävla tur. Det märkliga var att han stod bara där, med sidan till som vore det en exteriörfotografering, absolut mitt i vägen -hur länge som helst.

Adam var med så han fick se att jag inte hittade på att jag befriendat en älgtjur idag.

Hoppas verkligen att det inte slutar med att han blir påkörd av någon stackare. Det verkar ju inte riktigt som att han har alla hemma den där...

Fortsatte tillslut färden men med all försiktighet, körde faktiskt på fyran hela vägen. När vi nästan nått hemmet dyker det upp en till älg, i högra diket precis bredvid bilen och jag höll i all sanning på att dö.

Haha, jag blev så jävla rädd! Var tvungen att nästan stanna till lite innan jag kunde ta oss hem den allra sista biten.

Några timmar innan älgdramat:

Rucj ser mycket bättre ut nu. I morgon ska jag lägga upp lite sår-bilder som jag tog nu under kvällen.

Trolsk morgon, komplett med älg å allt.

Just nu har jag som bekant dryga 2,5 mil till hästarna och de ska läsas som just det DRYGA.

Det är fortfarande underbart skönt och en helt overklig lättnad att slippa ha dem här i hästarnas u-land och otäcka människors mecka.

Men det är förstås långt ifrån optimalt att ha dem så långt hemifrån, nu handlar det bara om några veckor innan vi kan relocate lite mer beständigt så jag håller ut.

Dimman låg tät under morgonen och flummig som jag är kastade jag längtande blickar in i skogen mest hela tiden. Måste fråga moster om hon vill plocka svamp i helgen.

Sikten var stundtals nära nog obefintlig och i en skarp kurva växlade jag ner och rullade riktigt sakta när plötsligt en stor svart gestalt tornar upp sig framför mig.

En älg.

Jag stannade till och sträckte mig över till passagerarsätet för att få fatt på kameran men insåg efter någon sekunds famlande att den glömde jag visst hemma. Men åh!

Älgen stod helt lugnt och tittade på mig, han var i diket och inte uppe på vägen, så jag pratade lite med honom och sa att han ska akta sig för vägen så det inte sker någon olycka.

Väl framme vid mitt mål konstaterade jag att hästarna var helspralliga, det till och med tog någon minut att få på RucjRucj flugtäcke. Idag var han inte lika tjock runt huvudet så förhoppningsvis blir han snabbt bättre, senare idag ska jag hämta ut något på apoteket som veterinären skrev ut.

Inga foton alltså. Gör som vanligt och tar en gammal bild.

Fick även höra att någon frågat om de är cirkushästar. Den som frågade har tydligen häst själv, haha. 

Då skulle de ha sett mina tidigare hästar säger jag bara <3

Ja... ha...

Veterinären kunde inte heller säga vad "det" är.

Så här är det i alla fall:

För några dagar sedan började han få kala fläckar på halsen, sen blev han svullen bakom ganascherna (lymfkörtlarna alltså, om jag inte tänker som ett pucko just nu) och flera små svullnader har kommit och gått på hela halsen.

Igår började vissa av de kala fläckarna att vätska och äckla sig, de blev såriga helt enkelt och han hade även fått små sår i mankammen. Som en ren tillfällighet (eller??) har han även fått mugg, rejält, på båda fram.

Han kliar sig inte utan det kommer "inifrån" så att säga, ingen klåda eller obehag visar han -alls.

Jag tyckte att han var hängig igår men idag var han verkligen i sitt esse. Sprang ikapp med Fester och de brottades som aldrig förr, ner på knä, upp och stegra, springa som galningar, snyggtrava och så vidare...

Kan säga att hela kotorna var blodiga efteråt men inte verkade han ledsen för det inte.

Jag har inte gjort något annorlunda, inte använt medel eller bytt foder eller något liknande. I hagen växer det uttryckligen bara gräs vilket jag varit otroligt tacksam för då Fester för första gången på hela sommaren inte har minsta tillstymmelse till åverkan någonstans längre. Hans vita ben och mule reagerar ju på minsta lilla "dåliga" växt eller jord.

Som grädde på moset kunde jag inte heller passa på att vaccinera dem eftersom Rucjplutten förmodligen, bevisligen kanske är ett bättre ord, har något pågående skit i kroppen.

Kontentan var i alla fall att jag får avvakta och se helt enkelt, ägna mig åt sårvård så gott det går och hoppas att det ger med sig. 

Jag kan ha is i magen så länge han själv tycker att han mår prima men annars vete fan vad jag gör.

Jag har ju ingen kamera i min antikvitet till telefon men under morgondagen ska jag försöka fixa bilder på skiten.