I dagsläget är det mycket som känns föränderligt och målbilden med hästarna blir alltmer diffus.
Jag är ingalunda mindre driven eller passionerad när det kommer till träningen men jag vet helt ärligt inte längre vad jag ska satsa på. Att jobba mot ett stort långsiktigt mål (med flera delmål på vägen) är för mig en självklarhet.
Att alla hästar ska nå
sin fulla potential är mitt konstanta, orubbliga och kristallklara mål.
Allsidig träning och ett öppet sinne krävs för att ta reda på var individens speciella fallenhet finns. Den stora lyckan infinner sig när både exteriör och psyke pekar mot samma mål. En häst kan vara stöpt i en form som formligen skriker 'dressyr' men om hästens mentalitet inte lämpar sig för att harva ridbanor (med bibehållen livsglädje...) då tvingas jag tänka om.
Där hästens arbetsglädje finns, där finns hästens "inriktning", aldrig någonsin vill jag satsa på något med en häst som inte känner samma glädje och självklarhet inför uppgiften som jag gör.
Planen med RucjRucj har varit att i sinom tid komma ut på fälttävlansbanan. Tävlingskarriären skulle inledas med dressyr och distans, delmål på vägen mot det riktiga målet.
Jag har nu bestämt, för tredje året i rad, att inte tävla i år heller.
Det beror till största delen på att det inte känns ekonomiskt försvarbart. Då menar jag både känslomässigt och monetärt. Med tidigare hästar har jag klarat mig själv mycket bättre, Rucj reser inte bra (för att komma med årets underdrift) och kan inte heller lämnas i transporten utan uppsikt.
Klandrar förstås inte Rucj för detta beteende då det helt spårade ur efter att han tvingades transporteras med öppen fraktur i flera timmar ner till Strömsholm. Nu vet jag dock att han kan stå som ett tänt ljus också, det är nämligen bara att ta med Fester...
En annan aspekt som är värd att tas fram i ljuset är att jag applicerat Bambis tränings- och tävlingsplan på Rucj, helt utan omsvep.
De må ha samma morfar (Probat) men de är två helt olika hästar och Rucj förtjänar samma utvärdering som Bambi en gång fick.
Jag och Bambi levde ut många drömmar men fälttävlan nådde vi aldrig då han för tidigt togs ifrån mig, under våra fyra år tillsammans tränade vi målmedvetet för att bli ett team innan vi tog tag i själva utbildningen. Slutligen hann vi även med en säsong av distans- och dressyrtävlande, först under vårt femte år skulle vi ha debuterat på hopp- och fälttävlansbanan men där fick vår historia sitt obarmhärtiga slut.
Jag får erkänna för mig själv att jag behöver tänka och agera utifrån rådande omständigheter och inte blint kämpa på för att allt ska vara som förut. Det kommer aldrig att bli som förut och så länge jag vägrar inse det kommer jag aldrig att komma vidare.
Infoga valfri floskel som kan implicera min odödliga kärlek till dessa hästar och samtidigt belysa min önskan om att kunna släppa taget -för mina nu levande hästars skull.
Lutzian, Bambi, Pomsheik. Livet är inte rättvist, tyvärr.
//Sofia
.jpg)
