8/12

Dagens datum är ett sådant man aldrig tillåts glömma.

Idag är det åtta år sedan Dino, min första ponny, dog.

Att jag som 12-åring fick den där snövita welshponnyn har format precis hela mitt liv och i allra högsta grad mig som person.

Dinos intåg i mitt liv är synonymt med min födelse, det var då Livet började.

Alla så hett efterlängtade drömmar besannades. Livets tidigare begränsningar suddades ut.

Jag hade en egen ponny. 

Jag öste kärlek ur ett outtömligt kar över honom. Och jag möttes av samma kärlek.

Dino skulle fylla 17 när jag köpte honom och var därmed ansedd som en världsvan och mycket lämplig läromästare.

Han var lugnet själv för det allra mesta. Inte en enda gång under våra första två år tillsammans skedde några ofrivilliga avsittningar.

Det finaste med vår historia är ändock utvecklingen.

Redan efter ett år köptes Lutzian, som då var unghäst, de tu blev de bästa vänner man kunde tänka sig och Lutzian hade inte blivit den saga han blev om Dino inte hade varit med i spelet.

Med Dino kunde jag flyga fritt. Åren gick och vi gjorde allt som jag någonsin drömt om. Det finaste vi åstadkom är att jag kunde rida honom precis lika bra utan utrustning som med. Han var även med lös precis överallt.

Tänk alla mil jag tillryggalagt buren av min änglaponny, vilt galopperandes med endast ett mantag som "hjälp". 

Tack vare Dino ser jag också alla hästar som "under utbildning" - oavsett ålder.

När jag började intressera mig mer för akademisk ridkonst följde Dino mig på ett sätt som förvånar mig lite idag. DÅ visste jag att drömmar går i uppfyllelse, i nuet är jag inte lika säker på min sak.

Något som alltid får mig att skratta är alla de gånger han faktiskt kastade av mig.

Förmodligen kommer jag aldrig någonsin att flyga av en och samma häst så många gånger igen.

Jag blev äldre, han blev mer vältränad, vi gjorde lite våghalsigare saker, han blev busigare...

Jag red ständigt barbacka och när den där lilla viga saken sprallade loss i exempelvis bäckar, sandtag, sjöar, djup snö... Ja då trillade man ofta av.

Man skulle kunna tro att hans bortgång är lättare att tänka på med åren men så är det inte. Det känns helt fel. Fortfarande. Blotta tanken på Lutzians reaktion är än idag lika gräslig.

Något som gör det mer smärtsamt är att i dagens läge hade vår historia kunnat få en annan utgång.

Dino drabbades av cushings, PPID tror jag man säger idag, vilket två-tre tillfrågade veterinärer hade väldigt sparsam information om (att ge mig) då.

Jag trodde länge att det var just cushings han hade fått men jag blev avfärdad med att han var gammal.

Han fick fång till följd av sin sjukdom och det var fången som tvingade mig att ta beslutet att avliva honom.

Han hade kunnat få medicin, i tid.

Må hända var det rätt beslut, han var nästan 24 år och helt botad blir man inte ändå, men det får jag aldrig veta.

Hade han fått några år till hade det kunnat ändra allt. Det kanske framförallt är den tanken som lockar.