Äh ja e inte bitter

Kan någon höra av sig när det blir lite lätt och roligt att vara hästägare igen, tack.

Det blåser storm och snön har smält ner till is.

Jag får vredesutbrott bara av att försöka ta mig ner till hagen med hö och vatten. Först ska man över huvud taget ta sig dit. Med bilen. Det är ett projekt att ens komma av gården här hemma, först är bilen översnöad, nu är den istället på glid redan innan jag vridit om nyckeln.

Förr om åren var jag så stolt och nöjd över att jag minsann skötte hästarna själv. Här var det inte snack om att någon annan någonsin mockade, fodrade eller tog ut eller in mina hästar. Nej nej. ALLT ska man göra själv, VARJE dag - år ut och år in.

Kan man få ångra sig nu?

Kan inte någon annan slita, släpa, frysa, svettas, slå sig och klia sig i huvudet över hur allt ska ordnas.

Kanske någon kan ta över den oupphörliga oron också. 

Hästarna är alltid för smala, för feta, har för tråkigt, har gått för hårt, har stått för mycket, fryser, svettas, har tandvärk, sår...

Nej så är det inte alltid. Hästarna mår fint och är allmänt glada för det mesta. Men oron. Denna ständiga följeslagare. Den är evigt välgödd.

Mina älskade älskade hästar. Jag skulle ge mitt eget liv för er skull.

Det är så mycket jag vill ge er, så mycket jag vill göra. 

Men det är svårt.