Bättre

Bättre dag idag, började med att rida liten brun:

Jag hjälper Salsas ägare att rida igång henne, hon har hamnat lite på undantag eftersom hennes matte fått barn, Tant Brun är en pigg häst i vanliga fall men nu med lite extra överskottsenergi är hon en väldigt pigg häst och där kommer alltså jag in i bilden. 

Red Rucj igår, blev lite maskerad-dressyr på stubbåkern - man har inte roligare än man gör sig!

Och så draken då, idag var hon mer likgiltigt inställd och lät sig lite halvhjärtat fösas runt en stund utanför hagen, visst tittade/blåste hon en del åt den avlägsna trafiken och lite sådant men inga direkta missöden blev det. 

Naturligtvis blir jag livrädd när hon spänner till men vi höll oss samman och kunde umgås några timmar under fredliga förhållanden. Jag vill inte beskylla henne för det hon gjorde igår, jag ser tydligt på henne att hon inte vet om hon ska lyda lite fint och fogligt, våga busa med mig eller helt enkelt skrämma bort mig. Hon kan förstås inte räkna ut att jag inte klarar att få en Frieser i skallen, det är självfallet "lite jobbigt" att bli hotad så där men själva prövningen ligger i att jag trodde att vi hade passerat det stadiet.

Tuff dag

Ja idag önskade man sig att bli skjuten på fläcken faktiskt, orkar inte gå in på det nå ytterligare men låt nämna att Fenja både slet sig och attackerade mig, jag bölade som ett barn varpå drakmonstret lugnt och försiktigt nosade bort alla tårarna. You gotta love the mixed signals och snabba vändningar...

Tråkig tillvaro har man då inte.

Ibland känns det extra skönt att man har fler hästar...

Brun, gul och svart

Började dagen med liten brun:



Och sedan liten gul:

Slutligen stor svart:

Fenja fick komma ut och traska runt lite medan det var folk, barn och hundar på gården, en mycket märklig häst mötte hon också... misstänker att hon aldrig sett en skäck förut, haha.

Mer hopp

Mer från gårdagens hoppning samt mer hopp om framtiden för mig och Fenjan.

Vi var inte ensamma inledningsvis så vi behöll tränset på, Rucj var pigg så han fick börja med långa (avståndsmässigt) studs som han enkelt kunde damma igenom med farten vi höll.

Allt gick skitbra så efterhand höjde vi och gjorde en räcke+räcke kombination med ett galoppsprång emellan.

Vi blev så stöddiga att vi var upp och kände på knappa metern.

Rucj var så nöjd med sig själv och brallade iväg efter varenda vända, så klart rök huvudlaget tillslut men då tog vi ner det hela betydligt.

Mycket skärpt häst som seriöst tar sig an uppgiften:

Oerhört nöjd över att ha klarat utmaningen:

Det pirrar lite i magen när han drar iväg och det faktiskt inte ens finns man att hålla sig i men det är det värt!

I morse gick jag och draken samma tur som senast, vi gjorde ungefär samma långsamma procedur även denna gång, vi tog oss inte riktigt fram till 250 meters märket men nästan. Vi vill ner till banan men det är drygt hundra meter kvar och de känns långa...

Well well, vi kämpar på och håller huvudet kallt så gott vi kan.

Mycket nöjd

Holy hell

Nu har jag torkat tårarna och ska lite kort berätta vad jag ägnat dagen åt.

Fenja (nej men vilken chock att det är henne jag ska skriva om, haha) och jag gick ut genom nedre grinden för att ta vanliga vägen mot ridbanan, hon var som vanligt lite spänd men höll huvudet lågt och andades normalt.

När vi gått ca 150 av de 250 metrarna vi "kan" då blåste hon upp sig, kastade sig runt och kutade hem. Jag blev tvungen att hoppa undan och trodde först att jag inte hållit emot alls men jag blödde i handen så någon slags dragkamp hade vi ändå hunnit med.

Draken fick sådan panik att hon hoppade tillbaka in i hagen vilket gick lite så där med linan hängandes efter... hon drog med sig säkert tio stolpar som dessutom gick av.

Hon tappade med andra ord fattningen så där illa som hon gjorde för ett halvår sedan, hon befann sig i en enorm klöveräng med endast trettio meter till hagen (där Tessan förstås hade parkerat så nära oss som möjligt) men ändå kutade hon upp till grinden.

Efter en god stunds lagande av hage gjorde vi ett nytt försök, vi började med ett lugnt och tryggt pass på grusplanen sedan gav vi oss på promenaden igen. Jag bestämde mig för att beta hela vägen ner, sakta sakta, för att riktigt hinna befästa samtliga buskar, träd och andra livshotande ting i världen.

Ett par gånger hoppade hon till, någon enstaka gång gav hon sig på att rusa iväg men jag tappade henne inte och efter mer än en timme hade vi tagit oss hela vägen fram till vårt slutmärke (250 m) och kunde vända tillbaka. Hemvägen är svårast men jag orkade inte ta det lika lugnt som vägen dit så vi gick hem på ungefär en kvart.

Klockan var 08.30 när jag tog ut henne första gången och 11.30 var vi färdiga - heeelt färdiga.

Tråkigt känns det förstås men jag har gjort vad jag kan, varför hon reagerade som hon gjorde vet jag inte, det var naturligtvis fruktansvärt att befinna sig på ruta ett igen men jag måste försöka släppa det.

Igårkväll tränade jag lite frihetsdressyr med pojkarna och när regnet avtog blev det plötsligt så här fint:

Gick ju bra

När jag matade tjejerna i eftermiddags följde Fenja efter mig till grinden och stod sedan där och följde mig med blicken, jag som inte ens övervägt att träna henne idag fick plötsligt bråttom att hämta utrustningen.

Charmigt nog har min lilla drakunge kaxat till sig ordentligt senaste dagarna, hon tyckte väl redan första feberdagen att den där människan inte längre var något att räkna med.

Anyway, vi gick lite längs vägen och snurrade lite på grusplanen, hon var långt ifrån foglig så jag bestämde mig för att visa min allra bästa tålmodigaste sida. Några gånger fick jag slå ut med linan ordentligt men mest stannade vi upp, räknade långsamt till fem och försökte sedan igen.

Skitbra gick det! Är riktigt nöjd med mig själv, fasen vad duktig jag är, Fenja blev så fin.

Rucj har egen hage igen sedan i fredags (har man tjockis plus smalis får man rodda en del...), nu går han i den tidigare ordentligt betade delen som nu efter någon månads vila är rena klöverängen igen. Han släpps ut där på morgonen och ställs tillbaka på kvällen så de får gå tillsammans över natten.

Trökigt

Det är inte lätt att sitta inne och försöka vila sig i form när vi befinner oss mitt i den flyktigt sköna underbara hösten, det är ju för väl att vädret är som det är just nu, jag fungerar inte som jag ska när jag inte kan vara med hästarna ordentligt.

Har hunnit ådra mig en massa planer, för både de stora och den lilla hästen, passar mig dock för att planera alltför tydligt när det gäller den stora svarta pållan. Fenjan "ska" ner till ridbanan den här veckan har jag väl tänkt mig, själva banan har tidigare inte hägrat särskilt mycket men dragningskraften stegrar ständigt.

Om vi kan ta oss hela vägen ner till ridbanan kan vi få en paus (eftersom jag då kan släppa henne på banan) innan vi går hela vägen hem igen. Efterhand hoppas jag förstås kunna träna frihetsdressyr där men jag försöker att inte förivra mig då hon fortfarande reagerar starkt på vissa saker. Jag undviker så klart helst att hamna i ett läge där hon känner att hon behöver försvara sig, dels för att det är farligt men främst för att vi hela tiden jobbar på att trivas med varandra och behöver så små utmaningar att vi fortfarande ser varandra i ögonen med respekt och glädje.

Alltid lika glada, busiga och pigga barn:

Fler

Foton

Smygtävlat

Okej "tävlat" kanske är ett starkt ord men i fredags var jag och ökenråttan på pay and jump på hemmaklubben.

Inte för att vi hoppat i år (har vi det...?) men Rucj är i toppform tack vare all annan träning vi ägnar oss åt (dvs frihetsdressyr) och när man inte ens behöver starta bilen eller betala fullpris (klubbrabatt) då blev det för svårt att låta bli.

Det var riktigt roligt, verkligen, Rucj mådde prima och reagerade inte på varken paraplyer eller sprakande högtalare med plastpåsar på. Han tittade i vanlig ordning snällt på alla andra hästar och var hur kul som helst att rida.

Framhoppningen gick galant, han var mjuk, bytte rent, hoppade glatt och jag fyllde hela banan med mina glada tillrop; "bra" "duktig" "perfekt"!

Banan var av någon anledning placerad vid en liten insjö och bada ville Rabarbern faktiskt inte göra, vi stannade ut oss i första klassen men fick med oss tre sköna språng.

Det blev likadant i den andra klassen, med skillnaden att jag utgick innan vi nått kvoten för tillåtna vägringar (alltså jag satte mjälten i halsen när han nitade, det var från 100 till 0 så där som bara Rucj kan) men jag är nästan orimligt nöjd ändå.

Jag red helt passivt, bara håller om och styr med vikthjälper, vilket är en förutsättning för att det ska kännas så bra som det ändå gjorde.

Må hända att jag skulle kunna klämma runt honom men det vore att strida mot själva syftet (att ha roligt tillsammans), att han var så sprallig och tokladdad som han var i den andra klassen var enkom för att jag endast klappat och berömt i den första klassen trots tre stopp.

Nej jag är glad, tror ingen var på så bra humör som oss - resultatet till trots, haha!

Nu är jag riktigt sjuk och har endast matat och lutat mig mot hästarna senaste dagarna, hipp hipp hurra.