Dressyrreflektioner

Känner mig lockad att återpublicera mitt inlägg om världscupfinalen... Men orka läsa allt det, haha! Äh jag kan inte hålla mig.

Då, i april, började jag mitt inlägg så här: Erkänner direkt att jag äro en gnällig jävel när det kommer till dressyrtävlan, detta inlägg blir inget undantag.

Ett stycke som helt gick ut på att hitta felen i Patrik Kittels (dåliga) sits och (grova) hjälper följde.

Sedan skrev jag: Tack och lov för Minna och Tinne, med sina hästar kommer de in som ekipage och inte bara "man ovanpå häst".  

Dagens uppvisning från Tinne imponerade dock inte på mig, oförtjänt höga procent med tanke på hur många taktmissar hon hade, Anton var INTE en harmonisk häst idag.


Vidare följer, med vissa lätträknade undantag, samma mönster som upprepar sig gång efter annan i dessa sammanhang.

Alla dessa icke-piaffer där vi får se inaktiva bakben och en mycket ansträngd ca-70-kilos-tyngd på hästens rygg, denna tyngd ser som sin uppgift att (sporrförsedd...) frenetiskt trycka på/hacka i/gröpa ur hästens sidor för att den inte ska "dö" helt. Thank God för Gal som alltid presenterar en piaff och inte en "hjälp hur ska det gå-situation".

Det här blir jag ju tvungen att dementera efter att ha sett hans uppvisning i globen. Hans (förvisso nya) häst piafferade lång ifrån bra, han vevade ju med bakbenen bakåt!

Följer gör springiga, stressade, disharmoniska piruetter och bytesserier, tyngden på ryggen har under dessa moment helt ogenerat ett extra "bra" häng i stångtygeln.

Under världscupfinalen blev flera hästar rejält skrämda och tittiga på banan, därav skrev jag så här:

Varför är hästarna så spända och motspänstiga, varför piskar svansar och munnar gapar, varför kan hästar i den absoluta världseliten när som helst balla ur? 

Min fulla förståelse för att hästar är djur (ja till och med flyktdjur) men det ska inte behöva vara så här.

Energi och explosivitet som rinner över får gärna ingå i varje dressyrhästs repertoar men varför ser vi aldrig energin rinna över på ett positivt sätt? 

Vi får aldrig sluta rannsaka oss själva och vad vi egentligen gör med våra hästar. Vi har helt på eget bevåg valt att invadera hästen och använda den som ett verktyg i vårt liv och karriär. 

Ingenting som utförs av en icke-avslappnad och icke-nöjd häst är värt ett högt betyg, ska vi verkligen få exploatera dessa fantastiska djur hur vi vill utan att ta hänsyn till deras (väl-) mående?

Aldrig någonsin kommer jag att luta mig tillbaka och njuta av exempelvis Adelindes ritter, människans järnhand skulle tveklöst få en mindre avtrubbad häst att slå över redan på stallplanen och när Parzival i egenskap av den mest rutinerade och medaljbeströdda hästen i hela startfältet helt sonika protesterar en stund mitt under pågående ritt -då är det skämskudden som åker fram.

Under dagens tävling rådde inte samma katastrofläge (som då) men det är ändå anmärkningsvärt hur hårt det är tillåtet att rida, ja inte bara tillåtet, man tar sig till världseliten på det viset.

Mycket tvivelaktig behandling av en individ som faktiskt inte har någon egentlig talan, - och inte är det vackert.