Hälsan själv...?

Ibland slås jag av tanken på hur otroligt mycket bättre jag är på att sköta mina hästar och se efter deras behov än vad jag är på att ta hand om mig själv.

Att hästarna har de bra är synonymt med att jag mår bra men visst skulle man kunna lägga lite mer krut på den egna hälsan, både den rent fysiska och den mentala.

Jag är mycket mycket noga med att hästarna har det BRA även när jag inte är där och engagerar mig i dem. SÄLLSKAP i STORA hagar skulle jag aldrig kompromissa med.

Vidare räknar man ut foderstaten ner på mikroskopisk-spårämnen-nivå. När gjorde man det till sig själv senast..? Never ever.

Att hästarna ska ha sina fasta rutiner är det väl få som underlåter. Allt sker efter förutbestämda mönster och exempelvis maten presenteras alltid på ett visst klockslag.

När det gäller träningen är det både kortsiktiga och mer långsiktiga målbilder som ska mötas med all aktsamhet och respekt för hästens utveckling både fysiskt och psykiskt.

Själva träningen sker med en häst som förberetts efter konstens alla regler, jag lägger så mycket tid, energi och tankeverksamhet på att hästens utbildning matchas med hästens förmåga. Inte för fort och inte för långsamt ska hästen guidas in i att älska att jobba. Jobba med det som passar hästen bäst. Inte mig. Hästen.

När det så är dags för ett träningspass ska hästen masseras i form av rykt, länge och väl. Hästen ska skrittas fram, värmas upp och stretchas ut och förberedas i flera etapper innan man börjar överväga att "kräva" arbete av den.

Mina hästar springer på hovar som aldrig går mer än tre veckor mellan verkningarna. Tänk om jag skulle fila på mina egna fötter och klippa naglarna lika ofta som hästarnas hovar ses över. Och tänk om jag aldrig mer skulle gå i ett par ärvda nästan passande skor.

Om jag gav mig själv det som jag kämpar så mycket för att ge mina hästar, hur skulle det se ut då?

Jag skulle "leka" med likasinnade vänner allt som oftast. Jag skulle aldrig mer gå hungrig eller näringsberövad, alltför få timmar sömn skulle vara ett minne blott och kroppen skulle behandlas som det tempel den egentligen är.

Att själv gå till tandläkaren, massören eller kiropraktorn regelbundet samt vid behov, ja det blir nästan en svindlande tanke, aldrig i livet skulle jag kosta på mig själv ens en bråkdel av allt det som är en självklarhet för hästarna.

Men så har de heller ingen fri vilja. Egentligen. Det minsta jag kan göra i egenskap av deras ägare är att se deras blotta närvaro i mitt liv med den vördnad som betingelsen rätteligen gör anspråk på.

När livet envisas med att ge en en jävla massa citroner och man faktiskt inte längre orkar pressa lemonad med ett lika pressat leende -då kan jag behöva påminna mig själv.

Påminna mig om att jag är lika värdefull som mina hästar är.