Dags att tänka om?

Efter att nästan gråtfärdigt fått följa EM endast i rubrikform (på grund av att vi saknar "tillräckligt-bra-internet-för-att-se-svtplay") kostade jag efter en del om och men på mig de 69 kronorna som krävs för att jag skulle få se hoppfinalen.

Vad ska man säga, käre Roffe var så värd en medalj och fy vad taskigt men samtidigt fantastiskt att hamna på den retligt förhatliga fjärdeplatsen.

Det som fick mig att fundera över om det är dags att tänka om är förstås faktumet att Roger Yves-Bost VANN!?

Visst är han en sådan däringa gammal räv som har all rutin och erfarenhet i världen men, herrejösses, har det egentligen någonsin funnits en ryttare (på den nivån) som rider sämre/värre/galnare/fulare...?

Man kanske ska öva/tänka mindre på skänkelläge, händer, armbågar, överliv, ja typ hela alltihopa och bara fokusera på jävlaranammat?

På riktigt blir jag inspirerad av detta. Förstås är Rolf-Göran Bengtsson den självskrivna och ständiga inspirationskällan men att lyfta blicken lite för att insupa även andra framgångskoncept ska man inte förringa.

Saknar mina hopptävlingsdagar lite extra just nu.

Vägen mot tävlingsbanan var speciell med Lutzian, ett helt oskrivet blad formades till en extraordinär ridhäst och en formidabel hopphäst men det tog tid. De där första långa och svåra åren glömdes lätt bort efterhand, jag behöver påminna mig både om dem och det fantastiska resultatet.

I den här klassen var vi både snabbast och den enda nollan, trots att det gått tio år minns jag fortfarande känslan när jag släppte tyglarna mot det sista hindret och visste att vi skulle vinna.

Även detta minns jag klart och tydligt, det var den största LA-banan vi ridit och jag lyckades tappa stigbygeln vilket i min mening var väldans uselt, trots att man inte någonstans under ritten kan gissa att jag bara har ena stigbygeln.

Nu ser förvisso dessa bilder ut som rena mosaiken men det går att se stigbygeln där framför min fot.

Jag kommer alltid att eftersträva perfektion. Det gäller alla element angående hästarna.

Men den där strävsamma inställningen måste någonstans få bottna i att vi ska må bra och "träna bra" för att allt rörande hästarna ska vara roligt och meningsfullt. Det får inte bli ett självändamål att saker och ting ska se bra ut och "gå bra".

Lyckan måste vara den centrala biten. 

Snart kommer det nya tider och då vill jag ta tag i en enda sak: glädjen. Glädjen att få vara med hästarna.

Ingenstans blir jag gagnad av att ständigt oroa mig för allt oförutsett som skulle kunna drabba hästarna och ingenting blir bättre av att jag hela tiden känner mig dålig och otacksam.

Precis just nu går det förbi en häst som har två lösa skor, den passerar mitt fönster och jag kan konstatera att ryttaren inte verkar ledsen för det.

Även henne skulle jag vilja låta mig inspireras av. Bara en liten gnutta.

Förstås.