Det här med utrustning

Mitt mål och min dröm har alltid varit att rida utan utrustning. Det har jag också gjort, i många år, med flera hästar.

Dino red jag efter något år helt obehindrat i halsrem, ut på långtur, över hinder, ja precis som vanligt.

Även Lutzian blev med lite tid och tålamod en riktigt pålitlig häst utan utrustning. Lutzian och jag tränade även på en lite mer eleverad nivå, där var det lite mer imponerande kvalitet på rörelserna och även skolor ovan mark hörde till repertoaren.

Bambi han fungerade lös och utan utrustning nästan utan inkörsperiod, förstås blev allt bättre och bättre genom åren i takt med att han blev mer utbildad men själva företeelsen att rida au naturel vållade aldrig några problem ens i starten. Vi red både dressyrprogram och uteritter lika bra som om vi hade haft huvudlag.

Sen kom Erucj.

Det som skiljer honom från mina tidigare hästar är att han ridits seriöst, så att säga, i några år innan jag köpte honom. Dino var förstås riden en hel del men då på det sätt som en snäll och "vanlig" c-ponny rids, av barn helt enkelt.

Även om jag tävlat en del och på det viset liksom hör till dressyr- och hoppfolket så har jag mycket svårt att se på konventionell ridning med blida ögon.

För mig känns det inte rätt att rida med bett, nosgrimmor, hjälptyglar osv...

Bett kan jag se någon slags vits med, på vissa hästar kan det vara ett instrument i vägen mot lösgjordhet och senare även ett precist hjälpmedel när man kommit upp i utbildning.

Nosgrimmor kräks jag på. Ska man snöra ihop munnen på hästen? Eh, känns inte rätt någonstans, jag har alltid en eventuell nosgrimma mycket lös och de gånger en nosgrimma sitter på mina hästar är det endast för att tjäna estetiken. Då snackar vi vanlig engelsk nosgrimma, något mer avancerat skulle aldrig ens komma på tal oavsett hur löst man skulle använda den.

Efter ett par incidenter den första tiden med RucjRucj bestämde jag mig för att rida mer "normalt" och helt enkelt släppa min egen prestige kring ridningen.

Jag har försökt för allas trevnad och säkerhet att rida honom mer som han är van sedan tidigare. Mardrömmen är att han puttar av mig eller sticker för att sedan bli påkörd eller skadad på annat sätt.

Det vore väl relativt ovärt att rida utan träns när man är medveten om att man kanske kommer att misslyckas kapitalt.

Men nu känner jag att jag inte klarar mer.

Jag kommer att lägga bort alla bett en period och bara fokusera på samspelet. När jag red igår testade jag att låta tygeln hänga och jag kan erkänna att det nästan gjorde fysiskt ont att inte rida honom i form. Man ska inte inbilla sig att han bibehåller samlingsgraden mer än en millisekund när jag släpper "allt".

Men jag behöver det här. Jag behöver se det fina och finna glädjen (igen) i en enklare övning utförd med harmoni (vilket för mig betyder utan tygelhjälper) snarare än att sikta uppåt med medel som egentligen bara får mig att må dåligt.

Det första hindret man ska övervinna när man decimerat utrustningen något är att ta sig upp.

Notera att Rucj står helt still, det gör han alltid när jag kastar/kravlar mig upp men aldrig när jag sitter upp med sadel :P

En intressant iakttagelse var att RucjRucj faktiskt gapar en del även utan bett. Min ambivalens kring huvudlag kommer sig mycket av att han just är så pass, i mina ögon, missnöjd. Han knaprar på bettet och öppnar och stänger munnen en del vilket till viss del kanske kan förklaras av att jag alltid rider med så löst stöd. 

Jag bytte till tredelat gummibett (förra dressyrpasset) för att utmana mig själv att våga rida mindre "glappt", rent psykologiskt känns det bättre med ett "snällare" bett när man ska försöka rida stramare men det var föga framgångsrikt.

Nu skiter jag helt i det där med bett och ser vad som händer.