Befinner mig i ett tillstånd av lättnad och lite försiktigt hopp om framtiden. Fenjatokan har tagit till sig av "kritiken" och visat en betydligt timidare sida de senaste dagarna.
Jag behövde tänka över vad jag skulle visa på film (och inte...) men kom fram till att visa allt.
Eftersom det inte ser jätteroligt ut när jag korrigerar henne kommer det bli extra mycket förklarande kring denna film.
Det har blivit fel vid ett antal tillfällen senaste tiden eftersom jag helt sonika flytt fältet av ren rädsla istället för att ta striden med henne, att hon inte "bara" hotar utan dessutom genomför hoten är förstås oacceptabelt. Min enda ambition just nu är därför att våga driva igenom min vilja och definitivt att sluta kväsas av hennes...
När jag smackar på henne och rör mig mot henne snabbt anser hon att hon "argt" kan vända in mot mig istället för att röra sig bortåt, detta leder till någon slags standoff mellan oss som inbegripit regelrätta sparkar (inte från min sida, höhö).
Till filmen då:
Att jag redan från början vid första trotset är så pass intensiv som jag är beror dels på att hon reagerar tvärtemot vad jag vill (hon stannar upp och vänder sig mot mig istället för att röra sig utåt), hon reagerar heller inte nämnvärt första gången jag klipper till henne med linan och därför siktar jag på henne igen (vilket resulterar i stegringen), att hon självmant byter varv är anledningen att jag faktiskt ger henne en dask till när hon är på väg bort.
Vid nästa trassel nöjer jag mig med att vifta i luften eftersom jag självfallet inte vill gå på henne i onödan. Jag försöker så klart vara så förutseende som möjligt för att hon ska få en sportslig chans att skilja på vad som är rätt reaktion och vad som är fel, när hon rättar sig blir hon belönad genom att "trycket" släpper så att säga.
Så fort hon tålde att jag sprang bredvid henne (vid 0:50) får hon på mitt kommando stanna och vända sig mot mig (men inte komma in helt) detta är det hon tycker är lättast/roligast så det är alltså en belöning.
Vid 1:37 gör hon en liten ansats men backar direkt och jag anpassar då korrigeringen efter det. Jag blir väsentligt hårdare när hon upprepar det, dels för att hon gör det igen, dels för att hon själv var bestämdare den gången.
I bråket som följer rycker jag i linan för första gången, hon tänkte vända rumpan till vilket är det allvarligaste problemet och det är därför jag sätter så mycket press på henne som jag gör där, observera att jag inte både rycker i linan och använder linan mot kroppen (jag slår "bara" i luften i det läget). Jag använder en helt vanlig lädergrimma och inget annat fancy eftersom linan är sista utvägen och egentligen inget jag intresserar mig för att använda som metod. Hon och jag ska kommunicera genom kroppsspråk och det faller sig mer naturligt att använda en dask på halsen än allehanda utrustning fäst på huvudet (nu förstår jag ju själv att det dröjer innan Fenja kan hanteras utan utrustning men min målbild är förstås densamma ändå).
Efter den urladdningen hade vi det helt lugnt i ett par minuter, vid debaklet vid 3:10 kände jag mig tillräckligt säker på hur hon skulle reagera för att låta linan vara slak och endast använda mig av att vifta och daska till henne, i min värld är det att idka en mer naturlig metod än att rycka i huvudet och att idka en för hästen naturlig hästhållning/-träning är det jag ägnar mig åt. Vid det tillfället valde jag att byta varv för att underlätta, (pick your battles säger jag bara), jag tänkte veva till en gång till men hann se att hon tänkte rätt och avbröt mig i tid, som sagt: rätt reaktion = trycket släpper.
Att jag ropar Akta dig!, Fram! och så vidare är för att peppa mig själv att behålla modet, jag begär inte att hon ska förstå svenska... haha.
Kan poängtera att inget av det jag gör är för att ventilera mina egna känslor, allt har en anledning och tajmingen är av yttersta vikt för att det överhuvudtaget ska vara någon vits med att "dominera" handgripligen. Självfallet är jag inte ute efter någon kadaverdisciplin eller att underkuva henne (nu är väl risken att Fenja låter sig kuvas inte så där särskilt överhängande...) men vissa saker är som sagt oacceptabla och det måste hon få veta.
Nästföljande pass hade vi som synes en betydligt lättare resa, hon lät sig ledas från olika positioner och även om hon såg lite halvnöjd ut emellanåt höll hon sig helt ifrån att ta egna halvbra initiativ.
Jag säger det igen: jag är inte arg men jag är fast besluten att göra allt som står i min makt för att få det att fungera med den här ytterst svåra och underbara hästen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar