Att bryta ihop när man är med hästar, det är inget som händer en så där väldigt ofta... jag känner igen känslan från någon gång när man var liten och blev biten av en ridskolehäst, man ville vara så tuff och ha så roligt men så går det snett och istället står man snyftandes i omklädningsrummet.
Idag gick det lite snett.
Inom en minut hade hon slitit sig, det hann inte komma med på film mer än någon sekund när hon redan var lös, hon lyckades putta till mig när hon stack och hon matade sparkar som en j*vla kulspruta så jag var lite lätt skakad (inte skadad) redan inledningsvis.
Resten blev som följer:
När jag hämtade henne vid lösdriften för tredje gången kan jag säga att jag grät.
Jag var så himla liten på jorden och helt enkelt rädd, nu ville jag inte kasta in handduken (jo DET ville jag men det kändes inte rätt) så därför försökte jag jobba lite med henne där hon stod så att säga. Well, not my best work kanske... men man är väl inte mer än människa. Det är så främmande för mig att "bråka" på det här viset och jag blir ledsen bara av att hon inte är glad, samtidigt som jag måste försvara mitt livsrum typ hela tiden, inte så lätt det här.
Det här är anledningen att jag vill föda upp egna hästar. Att en unghäst har en så lång historia som Fenja har det är ju rent ut sagt tragiskt. Jag är så blödig och har sådan gränslös respekt för hästar att jag nätt och jämnt mäktar med att de har bagage som någon annan klantskalle gett dem.
Under kvällen var vi något mer harmoniska.
Vi har övat mycket på att ta av och på grimman (man når ju inte upp annars, haha, hon lär ju hjälpa till lite) vilket kom väl till pass när vi testade en massa av mina pannband på henne.
Idag började det titta fram en del barmark i hennes hockeyrink till hage så förhoppningsvis kan vi vara på inhägnat område igen vilken dag som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar