Så här var det i alla fall

Igår morse var jag i hagen med mina älsklingspälsklingar när det kom en megastor vrålspänd häst taktandes på vägen längs med hagen.

Mina hästar stod snällt nog stilla och iakttog hästen på betryggande avstånd.

Plötsligt blev det full blown rodeo och häst och ryttare separerades, DÅ kunde inte mina hästar hålla sig längre utan drog fram till stängslet i full fart.

Paniken spred sig i mig men när jag närmade mig kunde jag tacksamt konstatera att tjejen höll i tygeln och kunde leda hästen förbi hagen.

Jag kastade ut ett "Hej, hur gick det?" men fick inget svar. Shit.

Larvig som jag är grämde jag mig över incidenten precis hela dagen. Jag är så rädd att folk ska ogilla hästarna och mig så jag tänker inte klart. Hon flög ju av när mina hästar var långt långt ifrån henne och förmodligen tyckte hon att det var lite lagom skämmigt att hon fick mig som (mycket ofrivillig) publik.

Senare bestämde jag mig för att ta en skrittrunda med RucjRucj (han fick stå mån-fre pga av såret men igår kändes han redo för ett lättare pass).

När jag hade hoppat upp och ridit i någon minut mötte jag tre hästar i skogen. Den första passerade oss utan problem, jag hade parkerat Rucj så vi lät de andra pållarna sköta själva passerandet.

Det blev dock omgående lite väl spännande. Två av hästarna skyggade och vågade inte gå förbi. Jag pratade lite snällt med häst (och ryttare) och den "rädda" hästen tog sig fram till oss men frös sedan fast, väldigt nära oss.

Rädd häst. Smal stig.

Plötsligt går det upp ett ljus för mig. Är jag helt slut i huvudet?

Jag erbjöd mig raskt att "fixa det" och backade Rucj ett par steg så vi kunde vända och gå av stigen vid första bästa ställe för att släppa förbi dem.

Att jag kunde ta en så otroligt onödig risk som det innebar att mötas på det där viset ligger verkligen bortom mitt förstånd.

Det var vårt första hästmöte och det sista jag kommer göra på det viset. Det gick bra men det hade med en simpel kospark kunnat ta en ände med förskräckelse.

Efter någon kvart ansåg Rucj att det var dags för nästa gångart och sedan släppte han inte den idén...

Idag valde jag att kapitulera inför Rucjs oförmåga att skritta ett helt pass och lät honom sträcka på sig lite några gånger.

Mot slutet av dagens ridtur började han skrika efter Fester. Det eskalerade något djävulskt och väl hemma i boxen höll han på att flippa ur. Det slutade med att jag skippade borstningen och släppte ut honom ganska omgående.

Helt kocko, haha. 

Hade han varit ett sto hade jag trott att det var brunst eller något men nu vet jag inte vad jag ska skylla på.

Idag lyckades vi i alla fall möta fem (!)  hästar, varav en travhäst, och samtliga möten gick mycket riskfritt till.

Alltid lär man sig något.