Blir ju inte alltid som man tänkt

Idag skulle jag för första gången sedan flytten gå på promenad med Fester, ett kritiskt moment i vår tillvaro då RucjRucj helt enkelt tappar konceptet när man tar Fester ifrån honom.

Vi skulle mjukstarta med en liten sväng på någon kilometer.

Ähum, kilometern blev snarare en mil.

Det berodde dels på att det är så roligt att utforska "sin" nya skog, sagda skog är dessutom ett paradis av slingrande skogs- och sandstigar, det är rent ut sagt ett jefla gytter med tillhörande vilseledande beslut om riktning var och varannan meter.

Det var underbart att få hänga länge och väl med min livs levande my little pony men det var nog så skönt att komma hem igen. Tyckte väl samtliga berörda.

Gäsp!

När Rucj hörde oss skrek han i vanlig ordning som något ur Jurassic Park. Försökte få det på film men det är nog svårt att förstå hur högt det verkligen låter. Står man för nära blir man rädd på riktigt, jag mår illa bara av att tänka på det faktiskt.

Han hade inte ätit upp maten men han hade inte heller sprungit sig svettig, blodig och döende så det kändes riktigt lyckat må jag säga.