Blandade känslor

Det är lite drygt 2,5 mil till kliniken, nära och bra alltså, vilket är ännu en fördel med vårt nya boende. 

Resans längd till trots var jag rejält skakis inför färden. Helt i onödan. Två lättlastade och välåkande hästar var dagens stora behållning. 

Väl på plats var vi fullständigt omgärdade av ystra hästar. Det kutades på travbanan, på vägen och inte minst i alla små hagar, blåsten och den tidiga timmen måste ha bidragit till den smått hysteriska atmosfären.

Mina hästar var dock lugnet självt och jag kände mig som om jag vunnit högsta vinsten ungefär, haha.

"Duktig!"

Pulade in Rucjsson i en box och sen körde vi igång med stackars stackars Festisen.

Jag vet inte hur länge vi höll på men han sederades tre (!!) gånger och vi fick till och med låta en annan häst gå emellan.

Allt för att få ut en bit av hans satans frakturerade tand, men icke... Veterinären fick ge upp till slut och jag svor rakt ut jag. Jajjemen.

FY FAN vilken kämpe han är min lilla älskling, blodet rinner och munstegen flög av flera gånger ändå står han snällt i timmar och låter veterinären bända runt i käften på honom. Jag förstår inte hur han kan gå med på det, sederingen är ju den enda bedövningen dessutom. Hu.

Som synes sitter den lösa biten in mot gommen, på andra sidan gluggen sitter det dock också tandfragment (som inte syns eftersom den biten pekade rakt ut i kinden). Han har konstant små sår utav de resterna men de gick tråkigt nog inte heller att få bort.

Glädjande nog har slemhinnorna och tandköttet blivit mycket friskare och jag fick mycket beröm för hur vass "veterinär" jag var själv. Jag lägger ju ner mycket jobb på att sköta skiten på hemmaplan och tar tacksamt emot lite recognition för det.

Rucjsson blev av med sina små hakar som han "alltid" har, hans överbett kompletteras av att han även har vågbett vilket gör att man måste hålla noga koll på honom också. Jag var tydligen ute i god tid men vet höll med om att det nog är lika bra att inte låta det gå mer än 10-12 månader mellan hans tandkollar.

Hemma igen:

Om Rucjs sår på benet sa vet bara: köttsår, hm, läker fint, vila lite.

Överlag är jag lättad för att det går så bra att transportera dem men jag är INTE glad för att jag måste åka upp med Fester IGEN om några veckor.

För övrigt är det förstås roligt när alla säger att hästarna är fina och att jag sköter dem bra och trots att vi knölade in en till (svinhög!) häst bakom Fester är det ingen som förstår att han är hingst.

Liiite tråkigt är det när alla frågar om Rucj är en ren Arab, man vill ju helst att det ska framgå, men är man en bit över 1,60 är det väl svårgissat. Jag får stå ut med att han inte är den mest arabtypiska, infertil som han är spelar det väl mindre roll egentligen.

Jag är SÅ nöjd med mina utomjordiskt söta pälsklingar som uppför sig exemplariskt och dessutom är så gulliga med varandra att andra människor kommenterar det.

Kontentan för dagen är att Rucj ska stå ett tag och Fester ska på återbesök snart. Och jag blev några tusen fattigare.

Tjohej.