Idag har den stora vita fått sig en omgång igen och det gick stundtals riktigt bra. Han är helt sonika "oriden" efter all vila (vilket märks...) men efter inledande tragglande blir han han så fin som man gör honom. Helt enkelt.
Tragglandet är i form av att han är seg/tittig/disträ/tar många egna beslut... varpå jag efter bästa förmåga lotsar honom dit jag vill på det sätt jag vill. Det är alltid en balansgång när det gäller Rucj, helst vill man ju hålla sams, men det känns märkligt nog helt rätt att vara lite mer strikt och kräva lite mer av honom.
Ärligt talat är jag beredd att göra vad som helst som fungerar.
Mitt mål må vara att rida med omärkliga hjälper utan utrustning men det snällaste är trots allt alltid att presentera allt på ett sätt som hästen förstår. En "omärklig" hjälp som inte kan tolkas av hästen är inte värd mer än en tydlig dito som hästen direkt kan översätta.
Måste få till ett rent dressyrpass snart (eh, kan det vara 3-4 månader sedan sist..?) så vi kan besluta om och i så fall vilken klass vi ska starta dressyr.
Känner mig peppad att träna och tävla men jag vill inte "råka" byta personlighet och filosofi.
Svårt det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar