Det blev tack vare blötan en relativt lugn dag. Mycket välbehövligt, så pass välbehövligt att jag faktiskt inte ens reflekterar över tidsbortfallet, jag behövde sannerligen ta igen mig en stund och redan i morgon är det upp i ottan och koka kaffe till termosen som vanligt igen.
Idag gick det bra att vara ute på vägarna men det återstår att se om sommardäcken bär även under morgondagen... Wish me luck, hehe.
Nu fick jag för första gången på en vecka tid, ork och lust att tömma kameran så här kommer de senaste bilderna på mina hästbarn:
Det har hänt mycket på bara en vecka, så där mycket löv är det då inte på träden idag, trök!
Vill inte ha den här vintern, nu vill jag flytta hästarna och kunna skörda frukterna av allt slit och alla turer hit och dit.
Nu vill jag rida i Siljan, över stubbåkrar, på terrängbanan och alla sandvägar, jag vill hänga med hästarna i hagen timme ut och timme in (helt utan att behöva frysa). Well well, det blir väl vår, sommar och höst även nästa år förhoppningsvis.
Men hur söt får man vara - kriminellt!
Är de inte helt fantastiska?! Hästar alltså, shit, det är något väldigt speciellt med dem som man aldrig kan förstå som åskådare.
Kärlek, vördnad, respekt, beundran, ansvar, oro, gränslös glädje och bottenlös sorg...
Det är stort att vara ägare till en häst.
Jag grät lite när jag läste det här inlägget. (!)
SvaraRaderaDet får man göra ;) Jag grinar ju när allt är bra, bara för att jag tycker så mycket om dem. (!)
Radera