We did it! -redogörelse

Två dagar kan inhysa mycket. Man kan plocka ner tre hagar, titta på osunt många timmar EM-sändning, bygga en ny hage, man kan bestämma sig för att rida till den nya hagen, "prov"-gå vägen (!) och sedan även genomföra själva ritten.

Låter väl inte som något särskilt stort och svårt.

Om man tänker sig att hagen är 2,5 mil bort och man i ensamt majestät ska forsla dit två hästar blir det genast ett lite större och svårare åtagande.  

Som sagt hade jag, mycket välassisterad av Lovisa, redan rekognoserat en god bit av den tilltänkta rutten vilket var en förutsättning för att jag skulle våga ta mig "över berget" till fots/hovs.

När jag och Lovisa gjorde våran vandring tog vi bilen första halvmilen, då jag förstås känner till mitt eget närområde var det ingen mening att börja ända hemifrån.

Den där första halvmilen blev nog den mentalt tuffaste när jag sedan började den riktiga vandringen. Asfalt, mycket trafik och sedan en helt overklig stigning för att komma upp till den tilltänkta stigen/leden. Det var även påfrestande att hela tiden veta att vi snart skulle möta vårt första och egentligen enda hinder.

Hindret för dagen var ej i form av kulörta bommar, tyvärr, det var en kortare passage över en myr som skulle stå för dagens utmaning.

Känsliga tittare får scrolla förbi detta stycke:

Vi kom fram till myren, gjorde halt, hästarna fick varsin morot och jag gav dem ett lågmält peptalk. Jag förklarade att de inte fick gå på höger sida om spången, endast vänstersidan eller spången var det som gällde, detta hade de svårt att ta in då högersidan i deras ögon såg mer "plan" och inbjudande ut. Jag visade för Erucj att han skulle gå på spången, han verkade med på noterna och sedan satt jag upp för första gången för dagen, detta för att bättre kontrollera honom och därigenom hela situationen.

En viss tvekan, sedan en hov på spången och en till... men sedan, ett jättehopp ut i myren, han sjönk, kravlade sig upp, tog några simmande hastiga steg och sjönk sedan ner. Rejält. Hans långa vita ben var helt begravda i mossen och så även mina. 

Jag kom upp och kunde åkalla urkraften som krävdes för att Erucj skulle komma upp igen. Så fort han kommit loss vände jag mig och sprang mot Fester som snällt stod med myr upp till knäna och tillsynes lugn väntade på vidare instruktioner. Inom loppet av några sekunder fick jag upp Fester på fast mark men Erucj hade i detta läge gjort en ödesmättad tabbe. 

Han hade tagit ett par stapplande steg åt fel håll, ut i myren, och där låg han. Jag nödgades lämna Fester och for efter Erucj. Jag försökte sikta på tuvorna och hålla i mig i de små missbildade tallarna som bjöds på sina ställen. Tog mig helskinnad fram och fick tag på ena tygeln och drog och slet sedan i honom för allt vad lädret höll. Han ska upp, var min enda tanke.

Tillslut var även han på fast mark.

På darrande ben lade vi myren bakom oss. Jag gick igenom hästarna och fann inget oroande vid första anblicken. Vi promenerade i sakta mak en bit och sedan gick jag igenom hästarna ånyo. Sprang lite för att se att de rörde sig rent och sedan satt jag upp på Erucj igen, när min röv mötte den myrvåta sadeln sa jag högt: "ja men då vare bara typ två mil kvar rå..."

Bilderna är tagna från ryggen så de skriker inte direkt David LaChapelle, men men.

Inför nästa vandring måste jag lära Fester att våga välja galopp, jag höll på att bli tokig av att bara kunna trava när det bjöds fint underlag.

Med blandade känslor såg vi sjön, vi skulle till andra sidan och så roligt var det inte att rida när jag dessutom kände en viss tidspress. Solen skulle gå ner vare sig vi var framme eller inte.

Efter drygt två timmar möttes vi upp av mitt "team" för att få vatten och göra ett much needed sadelbyte. Här gör jag mig även skyldig till en dyrköpt läxa, jag tog nämligen av mig ena tröjan och satan i gatan vad jag frös innan vi var framme, tappade förstås känseln i händerna och fick använda tänderna för att korta/länga rep och tyglar...  

Att det inte blev fler bilder från turen kan förklaras av att jag inte riktigt mäktade med att styra två hästar och kamera samtidigt. Fem gånger stannade Fester för att bajsa och två gånger för att kissa, alla de gångerna tappade jag honom nästan. Han går så tyst och fint där bak att jag inte märker att han stannat förrän linan "tar slut"... Varpå jag får agera gummiband, varenda gång, alltmedan jag ämnar få stopp på Erucj som då plötsligt tycker att stillavarande är mycket överskattat -varenda gång.

Erucj är så urbota klantig när det kommer till att gå i skogen, jag får på fullt allvar styra runt stenar, rötter, kanter och dylikt precis hela tiden. Jag testade vid upprepade tillfällen att låta honom sköta sig själv, reslutatet? Han snubblade på rötter, stenar, kanter, ner i diket, halkade på stenhällar osv osv...

Allt detta megakrångel bara för att få släppa dem på en liten åkerbit. 

Haha, eller hur!? NU snackar vi hage, I'm so happy I'm gonna die!

Fy fan va jag har byggt hage och vilken äcklig blåsa jag fick i handen, när det var tio stolpar kvar att slå i ville jag bara sätta mig å grina i regnet, hela tiden med vetskapen att snart ska jag hem och hämta hästarna också.

Hä ble en jevvligt lång dag men allt gick egentligen väldigt bra.

En dag ska vi berika våra liv med ett körkort till Adam men in the meantime var det ovärderligt att Oskar ställde upp, ivrigt påhejad av Adam förstås men Oskar blev verkligen en nyckelspelare igår.

Han körde ut till oss för att först plocka upp Adam, så fick de plocka ned och ta med aggregat å sådant och som sagt även möta mig för lite service på halva vägen. Många timmar senare fick han åka med hem igen (ja han fick till och med köra då jag var för kall, stel och slut) sedan kunde han ta sin bil och köra tillbaka till Leksand, vid det laget var det becksvart och alltså extra roligt att köra bil över skogen.

Heroiskt!