Känns så konstigt...

...det här.

Att vakna på morgonen och ha ett par mil till hästarna, det har aldrig tidigare hänt mig på alla dessa år.

Att inte resa sig ur sängen för att direkt gå till hästarna på morgonen och att inte heller gå dit det sista man gör innan man lägger sig... Allt det där som sitter inprogrammerat i ens celler. Konstigt.

Det är en märklig motstridig känsla som hela tiden florerar i ens inre nu.

Den där konstiga känslan av att allt är upp och nervänt och annorlunda beblandar sig med en skön, ljuv, välsmakande förnimmelse om att hästarna har det bra.

Punkt

De är inte längre utsatta för konstanta hot i form av fritt gående pilska ston, sinnessjuka eller imbecilla människor, ja inte ens rovdjur känns särskilt aktuellt i den nya hagen.

Att nu inte behöva störta iväg till hästarna när jag hör att det skrias, springs och dylikt... Jag måste nog säga att det inte kan beskrivas med ord hur skönt det är. Även om jag fortfarande hajar till lämnar oroskänslan snabbt plats för en mycket mer triumferande insikt om att det inte längre rör mig.

Att ha levt med kniven mot strupen i nästan ett år sätter förstås sina spår -men jag vet ärligt talat inte när jag mådde så här bra senast.

Jag lovar jag är ännu nöjdare än så här:

Jag skulle kunna brista ut i sång hela dagen, så glad är jag för att hästarna äntligen kan få njuta av livet igen helt utan kompromisser på grund av yttre omständigheter som inte egentligen borde beröra dem.

Nej tusan, nu blev jag nästan lite förbannad igen, haha!!