Visst pratar han lite med dem ibland (men söt eller?!) men något större intresse för dem har han inte. De unga tjurarna har däremot väldigt svårt att slita blicken från hästarna, haha.
När jag borstar och fixar med hästarna så utspelar sig alltid exakt samma scenario. Exakt. Jag lovar.
Ponera att jag börjar med Fester. Han står som ett tänt ljus och sover, hur länge som helst, som planterad i marken. Hela tiden står då Rucj och kastar skeptiska blickar på lite lite avstånd, säg två-tio meter.
Fester vaknar upp ur sin koma bara för att direkt vaggas in i ett snarlikt komatöst tillstånd när jag vänder uppmärksamheten mot Rucj, för se då ska det klias... Och klias och klias.
Om jag istället börjar med Rucj ändras endast ordningsföljden, de börjar med att klias och när jag övergår till Fester lommar Rucj iväg och Fester somnar i vanlig ordning.
Ibland har de en högst personlig stil :P
Självskriven lekstund följer.
Vid just det här tillfället stannade de upp och stegrade sig lite och lekte på det viset istället men bitandet sker oftast när de galopperar. Han har inte så lite krav på Fester minsann.
Att springa så fort att ett arabiskt fullblod på över 1,60 med världshistoriens längsta ben ska känna sig "nöjd" kan tyckas vara mycket begärt av en kalasfet b-ponny... Haha. Jag älskar att de trivs så bra med varandra, jag har sagt det förut men det tåls att repeteras gång efter annan: att de har det bra som HÄSTAR är prio ett, två och tre.
Att de "fungerar" och utvecklas på de områden som jag väljer, (disciplin, träningssätt osv) kommer mycket längre ner på dagordningen.
Man skulle verkligen önska att alla ensliga hingstar därute skulle få en så envetet engagerad ägare som jag är. Det är långt ifrån okomplicerat och enkelt att hålla en vuxen hingst så här harmonisk.
Men krånglet kan aldrig överskugga belöningen. Att kunna erbjuda mina hästar lyckliga liv är synonymt med eufori.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar