Vilse i skogen...

Så vilse var jag väl inte men ibland, ja relativt ofta, rider jag på "håll-känsla". Tur för mig som ryttare är att jag begåvats med lokalsinne och mer eller mindre inte kan gå/rida vilse.

Men jag är inte tillräckligt synsk för att veta i förväg om vägar och stigar väljer att ta mig åt rätt håll eller inte, när det gäller skogsvägar har de ju dessutom en mycket enerverande ovana att helt enkelt bli en vändplan.

Igår var en sådan där dag då vi tog oss helt ny mark under fötterna, på chans.

Om jag var häst skulle jag inte uppskatta att ha min beniga röv på ryggen i några timmar så jag utrustade RucjRucj med lite vaddering.

Sen red vi rakt upp i skogen på en väg som jag inte gått så långt på tidigare, den är väldigt brant de första kilometrarna men sedan planande den ut och blev lite mer gångbar.

Sagda väg delade sig ett par gånger och efter en dryg timme (läs dryg som i just det -DRYG, alla jävla bromsar alltså...) började jag bli aningen svettig och faktiskt ångra mig lite, haha. Men just i rättan tid uppenbarade sig den här lilla pyttestigen åt det hållet som jag faktiskt ville gå. Ner till vänster.

Stigen var stenig som tusan den första biten så jag hoppade av och lotsade pålle bäst jag kunde. Efter ett lite väl mordor-inspirerat spatserande (strapatserande) valde dock naturen att skänka oss en stunds frid under fötterna. Tacknämligt.

Och jag kunde fortsätta turen från första parkett. Jag börjar bli en riktig fena på att ta mig upp på RucjRucj, det trodde jag nog aldrig skulle bli fysiskt möjligt, haha.

Nu var vi inte speciellt vilse men det var ändock med glädjande igenkänning vi först skymtade banvallen. Vi firade med att fullkomligt hänge oss åt den främsta av gångarter i ett par kilometer -galopp.

Önskar att ni kunde få se vad jag såg, bergen avtecknade sig mot himlen och speglade sig i sjön i olika drömska färger mitt i lövverksramen.

Vi tog oss ner till sjön och efter en ängels tålamod och en jävels övertalning lyckades jag få RucjRucj att inmundiga lite vatten. Innan konststycket lyckades hade jag gott om tid att föreviga den vita springaren.

Nära men nej...

Minuterna innan den här bilden togs passerade vi en älg som stod parkerad precis bredvid banvallen, jag halade upp kameran för att möjligtvis lyckas få en bild på vilddjuret men något i hens blick fick mig att hastigt börja famla efter något mer beständigt att hålla i istället, HAHA! RucjRucj såg nämligen inte älgen där den stod orörlig och jag hade ingen lust att "hänga löst" om han med ett ryck skulle upptäcka det oväntade sällskapet.

Vi hade sådan tur att min kära Adam blev klar i studion så precis att han kom och mötte oss vid hagen just när vi anlände. Så här såg vi ut tre timmar efter att den första bilden togs (notera att jag har livsnödvändigt vatten med mig):

Det är något poetiskt över de ridturer man bara gör en gång. Vem vill inte rida mot solnedgången som en ung Clintan...? Eller traggla i djupa skogar och berg som följet i Sagan om ringen. Ja inte växer då jag ifrån fantasierna om syftet med ridturen.