Som sagt har jag börjat öva på att "dressyra" i lina och inte enkom lös.
Jag börjar med att flytta och fjanta lite enkelt i skritt:
Detta är icke att förväxla med standard longering, det förekommer ingen dötid i form av att lunka runt i arbetstrav, vi håller oss till en minimal volt och arbetar intensivt med samling genom allehanda roliga övningar.
Att förvalta var hästs styrkor är det bästa sättet att träna (enligt mig då), en kraftfull, ambitiös och het Fester uppmuntrar man bäst genom att ge honom lite svårare/roligare uppgifter.
Jag inspireras mycket av akademisk ridkonst men jag är inte längre så rigorös/petig som jag var i mina glansdagar när jag lyckades träna upp Luttplutt från oansenlig unghäst till kung av den högre skolan.
Här nedan ser man oss öva på carriere:
Denna bild visar att han är mer intresserad av att leka med mig än att genomföra "språnget" korrekt, men vad gör det?! Ingenting! Haha, man tränar väl för att ha roligt tillsammans, nu må Fester se fly förbannad ut ibland men det är bara som det ser ut, många hästar vänder öronen bakåt just när man använder deras egna register av lek- och stridskonster (ofta går det över med tiden men inte alltid).
Här blev det ett något seriösare försök, vi lockar fram carrieren genom att samla oss i traven och sedan "hoppa" in i galopp, det tycker Fester är ett extra roligt sätt att fatta galopp på men han uppfattar ändå att det är just en carriere och inte ett galoppsprång (vilket bakbenen avslöjar).
Eftersom jag inte är så särskilt brydd om samtliga steg i den akademiska trappan längre finns det inget som hindrar oss från att göra söndagskaprioler.
Här lyckades Adam fånga själva ballotad-momentet, det kanske inte ser ut som i skolboken (ty vi har bara börjat...) men Fester är tillräckligt duktig och söt för att jag ska vilja brista ut i sång av kärlek till den här smarta lilla älsklingsbakelsen.
Utrustningen är enklast möjliga och jag gör just ingenting med själva tygeln, Festers stora feta nacke får han placera som han själv vill och allt som oftast blir det bäst så.
Själva ansatserna utgör den bästa träningen, där finns mycket att vinna i samling och vikt på bakdelen, det fina med att utföra skolor ovan mark är att hästarna lär sig att trampa på och ta i för att sedan få brisera, att använda en kul urladdning som motivation (exempelvis istället för dylika motstridiga hjälper...) möjliggör dressyr för hästen och inte vice versa.
Nä nu måste jag ge mig, känner en hel roman komma farande i bakhuvudet.
(Var det någon som sade något om Kalle Stropp och Grodan Boll...? HAHAHA!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar