Jag hade tagit ut henne ur hagen för att hon skulle hinna äta gräs i minst en halvtimme, betade henne vid hand faktiskt, benskydden var på och jag skulle precis släppa in henne i hagen igen när jag liksom bestämde mig för att inte göra det.
Nästan lika plötsligt kom även lättnaden.
Visst är jag ledsen över att förpassa henne till ensamhet igen men det var helt enkelt inte värt risken. Efter att ha sett henne försöka ta sig ut genom väggen i lösdriften för att de andra hästarna sparkar henne fanns det egentligen inget annat beslut att fatta.
Ponera att närvaron av den nya hästen (som är riktigt lugn och trevlig) hade löst situationen - då hade ingen varit gladare än mig. Var jag beredd att ta den chansen/risken? Svar nej.
Nu ska jag försöka pusta ut och samla mod till nästkommande försök till ihopsläpp... I nuet är jag en fri människa ånyo utan tider att passa och alarm att ställa på okristligt låga tal. Hallelulja.
Höll helt på att glömma att jag faktiskt red en sväng på min stora vita i morse och det var riktigt trevligt(!). Han hade mycket energi och skyggade en del men formen infann sig bättre än på evigheter, hela överlinjen välvdes och avslutades med en lång och förhållandevis låg hals vilket jag ständigt eftersträvar när det gäller strutsRucj.
Att sitta på en häst som befinner sig i balans och ger det där lilla extra samtidigt som den är elektriskt laddad och redo att svara på minsta hjälp - det är ju fantastiskt roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar