Hej och hå

Ett lite stressat men egentligen lyckat pass blev det idag.

Den där nya grejen som skulle bli SÅ kul hann vi inte med men vi åstadkom en del nytt ändå faktiskt.

Vi travade över upphöjda bommar, bara två stycken och vi började med att bara höja i ena änden som synes nedan, riktigt bra gick det.

Westernstyle... 

Den största skillnaden (och den viktigaste!) jämfört med våra allra första bom-försök är att Rucjsson har börjat släppa upp ryggen riktigt strålande väl.

Jag älskar ju att släppa ut halsen, den där rediga underhalsen vill jag inte se när jag rider, nu börjar det gå att "variera" halsen och hållningen som jag vill även i galopp. Framsteg!

Vi gjorde exakt samma övning i galopp, med relativt långa avstånd då jag var mest intresserad av att han skulle sträcka på sig, ett par gånger red jag in i kort galopp och lät honom således "ta i" för att nå ut.

Det var svinkul och det kändes helt rätt att nöja sig med den enkla övningen. 

Nu när vi stegrat svårighetsgraden en aning för varje pass var det läge att ta några kliv tillbaka, jag kände att jag fick ett jättebra kvitto på att vi "tränar bra" då det mesta är bättre nu än vad det var i början av januari.

Jag lät Rucj klara sig helt själv över bommarna idag (meaning; jag höll varken ihop eller pushade på). Han var fokuserad och löste uppgiften precis hela tiden ändå.

Ända sedan jag insåg att rakriktningen behövde en rejäl finputsning har jag lagt sidvärtsrörelserna på hyllan men idag plockade vi fram en del.

En till ny grej var att vi kände lite på sluta i galopp (vi kände även på öppna men han trodde att jag ville göra ett byte i språnget då så vi lade ner det för dagen...), jag blir alldeles till mig av tanken på att kunna "använda" galoppen ordentligt men jag får besinna mig lite och ta en sak i taget.

Jag har omöjligtvis fullständigt underlåtit mig att grämas över att Rucjsson faktiskt vägrade en gång på tävlingen och det kan hända att det tillåtits influera mig något när det gällde dagens val av höjd...

Det var ju väldans skönt att han aldrig hade vägrat med mig men nu blev det som det blev och det är väl ingen större katastrof egentligen.

Nästa gång ska vi i alla fall hoppa, nu vet vi ju att vi kan hoppa en bana på 70 cm på ett skapligt tillfredsställande sätt och vi tänker förstås fortsätta uppåt så sakteliga.