Hä va väl trevligt

Det är på många sätt utmanande för mig att åka iväg så där som jag gjorde igår. Hela tiden slås jag av vad som kan hända hästarna när jag är borta och jag räknar konstant ut hur lång tid det skulle ta mig att åka till hästarna OM någon nu skulle ringa och säga att det hänt något.

Oron är det svåraste jag har i mitt liv, oron att det ska gå åt helvete, det är också den enda komponenten som på allvar ibland får mig att vilja sluta med hästar.

Efter ett par timmars illamående var det dock en lite lättare känsla som smög sig på, en blandning av stolthet, lättnad och kärlek. Jag blir hemskt nervös inför spelningar (nej det är inte jag som står på scenen) men den här gången var det verkligen från första tonen underbart att se.

Den stora scenen och den stora publiken inramade framförandet på ett magiskt sätt, så pass magiskt att jag fällde en liten tår. Adam är bäst <3

Redan tidigare under kvällen hade Kee Marcello bjudit på lite Europe och ni som känner mig vet att långa melankoliska gitarrsolon kan dra i mina tårkanaler på ett oanat sätt...

Det fanns en tid då jag envisades med att anse att jag besitter två intressen - hästar och musik.

Den tiden har fallit i glömska alldeles för länge och det är faktiskt därför jag börjat lägga musik på videoklippen. Om det någonsin ska bli lite mer som förut måste jag, klyschigt nog, försöka hitta tillbaka till mig själv.

En fyndig kvinna sa så här till mig igår: "Och på damtoaletten delas priset för årets make-up ut (pekar på mig)", jag tackade för "priset" men lade även till att det nog ska delas med min kille...

Haha!

Hästarna var inte det minsta ledsna när jag hastade till dem någon gång efter spöktimmen. Inte heller var de det minsta ledsna när jag dök upp i morse, snarare curlade och fina... hehe.