Kommer här:
Jag är otroligt tacksam att vi kan träna på det här viset, att vi inte hoppar högre är inte längre något jag sörjer.
Jag är bara så GLAD att Rucj lever och över huvud taget kan tränas, när jag lämnade honom på Strömsholm för två år sedan trodde jag faktiskt inte att han skulle klara sig och definitivt inte att vi skulle kunna träna och tävla i framtiden.
Det är fortfarande svårt för mig att njuta av ridningen och att ens erkänna att jag älskar Rucj. Jag försöker på något plan gardera mig mot den eventuella förlusten men nu känns det som att det händer något.
Jag rider för att det är kul, borstar i evigheter för att det är mysigt och kämpar mig igenom allt nytt man ska fatta på tävlingsdatabasen för jag vill och ska tävla.
Jag börjar tro på att jag ska få ha den här fina hästen och att vi kan göra det vi vill utan att hållas tillbaka av både fysiska och emotionella skador.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar