Lek med Arab

Att leka med Rucj är inte särskilt komplicerat så länge man är beväpnad med lite känsla och "rätt" energi. 

Mycket snäll och oförarglig är han, lite klantig och bufflig (med arabiskt fullblodsmått mätt) kanske... det finns dock en känslighet som kan generera regelrätt motstånd från hans sida men det har jag bara (miss-)lyckats framkalla någon enstaka gång under åren. 

Man kanske kan tro att jag lallar runt på måfå men all träning/samvaro har ett syfte och är "seriös".

Jag börjar med att skapa arbetsglädje och lösgjordhet, det fina i kråksången är ju nämligen att en glad häst självmant bjuder på allt det man strävar efter när det gäller form, samling och krudilutter.

Rucj kan man busa med på ett sätt som inte fungerar med till exempel Fester (eller Fenja... höhö), han tycker det är roligt när jag hoppar runt och klappar händerna tillskillnad från Fester som känner en djupare respekt för mig och därigenom reagerar kraftigare på mina signaler.

Jag vill inte klanka ner på andras träningsmetoder/filosofier eftersom det "normala" sättet att ha häst är så väldigt utbrett och drar överlägset fler utövare än det jag ägnar mig åt, att ösa kritik över det vore orättvist mot alla de som helt enkelt ännu inte upptäckt att det finns alternativ men - här kommer ett stort MEN.

Inga snören eller bett i världen skulle kunna få Rucj att avslappnat galoppera på en så här liten volt så här långsamt med så fin hållning och "släppt" underhals.  

Kroppsspråk och samspel. Punkt.

Efterhand kommer mer samling och lite svårare saker. Rucj är inte tillåten att göra en reell stegring eftersom han reser sig fruktansvärt högt men det hindrar oss inte (tvärtom) från att träna på levad. Skillnaden på en stegring och en levad är att hästen snarare sätter sig än ställer sig och att hästen dessutom "håller kvar" posen.

Det krävs en hel del av Rabarbern att från helt stillastående lägga över all vikt på bakbenen utan att använda sig av varken höjd eller fart, han börjar bli duktig på att placera bakhovarna jämnt och brett så han har förstått vad jag vill.

När han har så mycket krut som han hade igår förvaltar jag det på bästa möjliga sätt genom att testa gränserna lite för fart och samling.

Han måste känna sig uppmuntrad, inte hindrad, jag får ju den stora ynnesten att bestämma i princip allt och då är det väl mitt ansvar att åtminstone ge honom känslan av att vi möts och vill samma sak.

Det är tack vare frihetsdressyren som jag kan rida så lite som jag gjort den senaste tiden och ändå ha en helt vanlig dag när jag väl sitter upp. Om han bara stod helt och hållet skulle igångsättningen förstås se annorlunda ut.

Slutklämmen snor jag rakt av från mig själv och låter samtidigt Fenja demonstrera ytterligare: