De lite mer väldokumenterade dagarna känns nästan omedelbart mer verkliga än de dagar som inte dokumenteras varken i bild eller skrift. Hästarnas minne gör förstås ingen skillnad på om träningen finns på bild eller inte men för egen del kan jag ärligt säga att mitt minne behöver lite hjälp.
Har väl inte hänt något världsomvälvande direkt men jag har hållit igång hyfsat de senaste dagarna. Fester och Fenjas hovar har fått en rejäl omgång med både tång och rasp (Rucjsson är så snäll att verka att han alltid har mycket välskötta hovar som sällan behöver mer än tre drag med raspen). Fenja stod rekordsnällt och lät mig pyssla tills jag blev nöjd med framhovarna, bakhovarna blev tyvärr inte lika färdiga dock... svetten rann, benen skakade och Fenja såg inte längre meningen med att låta mig brottas med de där stenhårda hovarna.
Jag borstar, smörjer och petar med Fenjas bulor varje dag men det har inte blivit bättre, nu har hon en lite större knöl på trapeziusmuskeln så någon ridning blir det inte. Hon bryr sig inte alls när jag klämmer och grejar men knölen vid manken är inte liten så det är inte mycket att fundera på så att säga, barbacka börjar dock kännas alltmer lockande.
Nu tänker jag vara lite personlig och säga att det har varit tungt senaste tiden, att knyta an till nya hästar är en bitterljuv upplevelse, jag vet att jag förmodligen kommer att överleva många fler hästar och det är emellanåt en outhärdlig känsla.
När det dessutom blir mer (eller nästan uteslutande...) slit och skötsel av åkommor än mys och träning då undrar man ibland varför man utsätter sig för detta. Frustrationen över viktras, tandfrakturer och allehanda andra smolk i glädjebägaren trots minutiös skötsel kan driva en till vansinne.
Jag behöver komma ut i naturen, ordentligt, och jag börjar tillika trängta efter ett rid-/hoppass på en ridbana.
Kanske ger Rucj en chans under sadel och Fenja en chans utan dito. Spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar