Hade en lite sämre träning med Fenja igår morse, egentligen lyckades vi relativt bra med tanke på omständigheterna (blåst, skriande hästar och en liten naturupplevelse i form av en mård), när hon skulle tillbaka in i hagen sket det sig dock lite.
Hon visade tydligt att bristningsgränsen var nådd varpå jag försökte både stänga grinden och ta av henne grimman, misslyckades med båda och hon boltade ut ur hagen (!). Jag höll i och fick henne att rusa in i hagen igen och jag bestämde mig för att kvickt stänga grinden, den sekunden drog hon och jag blev tvungen att släppa så iväg bar det med repet runt benen... jag sprang efter och befriade henne så fort jag kunde, hon tog tacksamt emot hjälpen och blev någorlunda lugn igen. Jag klappade henne och gick hem lite slokörat.
Arabarbern fyllde år igår så han ådrog sig lite extra uppvaktning.
Försöker hålla modet uppe men det är mycket nu, Festers tandfraktur har börjat spöka igen så jag nödgas boka nytt klinikbesök (är så trött på denna helveteshistoria att jag bara har svordomar i mitt vokabulär just nu).
Att Fenja fortfarande går ensam knäcker mig, samtidigt gruvar jag mig något fruktansvärt över förestående ihopsläpp, känner mig maktlös och uppgiven.
Jag känner så mycket kärlek för alla "mina" hästar att jag bara vill grina, hela tiden, om de bara kunde gå tillsammans som en enda lycklig familj, gärna med ett välskapt gulsvart litet föl vid sidan om Frieserfian.
Det vore något det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar