Ögonöppnare

Gårdagens "träning" har fungerat som en ögonöppnare. Hade det varit under andra omständigheter hade jag inte ens försökt rida i det tillståndet vi befann oss i, jag säger vi eftersom halva ekipaget består av mig.

Jag blev helt blockerad av att ingenting fungerade och har ärligt talat svårt att minnas vad vi gjorde och inte...

Att han var så spänd gjorde att han bröt av i galoppen ett par gånger vilket bidrog till min handfallenhet, eftersom det inte hänt förut var jag inte beredd att ordna upp det på ett bra sätt.

Nu i veckan ska jag rida bort till klubben och rida igenom programmet tills jag kan det, jag tänker dessutom vara mer beredd på att tala allvar med mig själv om/när det skiter sig.

Rucj är inte rädd eller ängslig, hans överskottsenergi manifesteras genom att han tappar koncentrationen och hittar på egna saker att göra. På både dit- och hemvägen mötte vi potentiella faror i form av lösspringande hundar, långtradare, svischande cyklister, flygande plastpåsar... varav inget rubbade pållens lugn.

Om bara jag kunde engagera honom tillräckligt skulle han bete sig hur fint som helst. Att man dessutom inte kan behålla sitt eget lugn gör ju inte saken bättre.

Äh, bättre kan jag!