Hon har klivit på mig ett antal gånger men det här var något i särklass, jag haltade iväg och i flera minuter lät jag som om jag var mitt uppe i att föda barn. Man ska inte tro att jag gav mig där, nej nej, jag brottades med henne i över två timmar till och nog var jag nära gråten efter ett tag. När jag ändå "hade henne" ville jag förstås ta ut henne om så för bara någon minut men jag gav faktiskt upp och släppte tillbaka henne, vi var osams och jag orkade inte mer.
När jag fått en paus kände jag att jag inte kunde gå hem utan att avsluta på något slags positivt sätt så jag tränade lite "springa efter bollen" och inkallning.
Är inte nå förvånad att den lilla lymmeln lipar på bilden, haha!
Som den hjälte jag är bestämde jag mig raskt för att ta ut killarna, det blev en skogstur i full fart, nog är det lite kämpigt att hålla reda på båda två samtidigt men vi hade roligt och grabbarna fick springa ikapp ordentligt.
Efteråt var de rejält svettiga så båda duschades och Festsson fick hovarna omsedda då tårna behövde kortas.
När jag sedan äntligen var färdig med pojkarna ja då fick jag den briljanta idén att ånyo cykla upp till svarta faran för ett nytt försök till träning och tack och lov för det!
Det gick bra, vi klev direkt ut mot skogen och gick de där 15 metrarna som vi känner oss bekväma med, vi klev av vägen och tog några varv i skogen bredvid också, sedan försökte jag få henne att springa med mig och nog blev det lite trav tillslut.
Stoppade sedan in henne i corallen och lyckades med viss möda löslongera henne i båda varven i stadig trav, hon har en plättlätt sida och en som alltid inbjuder till krångel men med endast lite sura miner lät hon sig fösas runt även i det svåra varvet.
Och hela dagen var jag alltså drabbad av detta:
Något slags diplom skulle man ju få.
Aj aj... Det värsta är att det tar tid för sånt där eftersom man går på foten hela tiden. Min brutna tå har slutat göra ont nu, ett halvår efter trampet :/
SvaraRaderaSkor med stålhätta?
SvaraRadera