Hon var lite spänd och höll andan en del men skötte sig riktigt bra ändå, vi tog några meter in på en stig och sedan tvärs över gräset ner på grusvägen igen - duktig! Vi utökar världen med tio meter i taget ungefär.
Sedan försökte jag gå genom hagen men jag kom aldrig fram till nedre grinden, efter ungefär en kvart kände jag att det nog var dött lopp idag och bestämde mig för att longera lite där vi var istället. Efter en trevande inledning kom vi igång fint och kunde både trava och galoppera utan större missöden men sedan sken de gamla takterna igenom.
Hon reste sig ett antal gånger och den här gången var det för att hon inte ville gå fram (tillskillnad från att resa sig i farten och sedan fortsätta framåt), hon reste sig mot mig och vände även upp rumpan två gånger. Alltså den stora sucken... haha, aaah, det är inte lätt.
Mitt tålamod tröt ordentligt, jag svettades ymnigt i understället och ville varken bråka med henne eller ge upp, bestämde mig för att nöja mig med att kunna flytta henne från mig i skritt men varje gång jag bad henne gå åt sidan tog hon morskt ett steg mot mig istället. När hon tog ett steg åt rätt håll med ena frambenet nöjde jag mig, av med grimman och bad henne backa två steg så vi kunde "vila" lite tillsammans.
På något vis måste jag lösa den totala istadigheten som endast uppstår när jag vill förflytta henne i hagen, i tanken kan man ju "mana på" med linan eller långpisk men när hästflickan hela tiden vänder sig och "går på" allt sådant är det en utmaning att ens hamna i rätt läge för att det överhuvudtaget skulle kunna fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar