Lite halvknäckt tror jag

Idag har jag inte orkat hålla mig vaken, redan vid 15-tiden somnade jag i soffan, jag har dessutom nackspärr och tycker nog lite synd om mig själv.

Rucjsson blev lite svullen på ena knät (tar för givet att det beror på vår incident på framhoppning) men han är inte ledsen för det, han brallar och busar som en kalv på grönbete ändå han. 

Under lördagen kändes det förhållandevis bra trots allt, vi hoppade ju hemma istället och jag hann med en skön skogspromenad med Hingstsson vilket alltid boostar det goda humöret. Nu tror jag dock att jag tappat självförtroendet lite.

Rucj gillar verkligen att hoppa och jag gör i princip ingenting när vi tränar, jag varken driver eller förhåller, jag bara styr och låter honom ta de mesta besluten. 

Nu börjar jag fundera på om jag borde det, driva lite och styra upp liksom, fast nej... jag vet inte. Han har ju bara stannat vid två tillfällen, en gång på klubbtävlingen i februari och sedan några veckor senare när vi kom in fel i en kombination, vi rev första hindret och han nitade då på det andra, den gången var höjden på dryga metern men han hade redan hoppat det flera gånger så jag är helt säker på att det berodde på rivningen och inget annat.

I övriga livet blir han ju aldrig ledsen av att "slå sig", tåligare häst får man leta efter, vilket gör att det känns extra jobbigt att han faktisk blir ängslig av att slå i bommar.

Å ena sidan vet jag att det oftast är så här när man börjar tävla, det kan ta många starter innan man kan börja räkna med hur hästen ska reagera och bete sig. Man måste testa sig fram till hur man ska lägga upp framridning och -hoppning, hästen ska ju helst även ha ro nog att åka bra, äta, dricka och kissa... allt sådant tar tid.

I lördags var han spänd vilket är ytterst ovanligt för oss. Jag började skritta strax efter kl 8, satt upp 8.30 och ändå kändes han helt "oriden" vid kl 9.

Nu vill jag bara rise like a frickin' phoenix och anmäla oss till fler tävlingar, tyvärr jobbar Adam på helgerna så jag vet inte om det kommer hända.

DET gör att jag blir lite halvknäckt, ska man kasta in handduken här liksom - fy vad tråkigt!