Han börjar alltid sparka och greja bara av att toucha bommar så jag förstod egentligen att han inte skulle återhämta sig efter det missödet så vi strök oss och gick hem.
Han var spänd och liksom frånvarande redan från början, tror det blev konstigt med allt liv och rörelse nu när han var på hemmaplan och vet hur det det brukar se ut. Stackarn pissade floder efteråt så det kan ju inte ha hjälpt att han var så nödig.
Tur i oturen att man kunde gå hem och idka lite terapi direkt.
Lilla gubben <3
Är glad att jag gav mig efter bara någon vägran och insåg att det förmodligen skulle skada mer att försöka reda upp det där och då. Så klart känns det väldigt tråkigt att han faktiskt tycker det är så pass obehagligt att ta i hindren. Missöden kommer ju hända under livet och att desensibilisera honom vill man ju egentligen inte, hur man nu skulle kunna göra det.
Nu ska han få lite vila och chans att läka eventuella blåmärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar