Jag är glad men...

...det är många fler känslor som kom upp nu i samband med tävlingsdebuten.

Det lite extra speciella med söndagens tävling var att det på sätt och vis var samma tävling som jag red senast - för exakt 10 år sedan.

Den gången red jag dagens högsta klasser, det blev två dubbelnollor och vi belönades med topp-placeringar i mycket stora startfält.

Då låg hela sommaren framför oss, Strömsholmstävlingarna var vi redan anmälda till och det var bara en i raden av stora mål och drömmar som äntligen skulle slå in.

Nu blev det inte så. Luttplutt blev skadad och det dröjde år innan han var fullt ridbar igen.

Under 2010 bestämde jag mig för att nu jeflar var det dags för min lille Arab att komma tillbaka till sitt rätta element, vi satte målet till Arab-SM 2011. Jag kan fortfarande knappt sätta det på pränt men han dog i januari 2011 och jag kan ärligt talat inte förstå att jag kan fortsätta leva utan honom.

Skulle gärna infoga en bild på min lilla mirakelhäst men jag klarar faktiskt inte det just nu.

När det gäller Rucj har jag inte bara en utan två gånger tvingats se honom hoppa på tre ben på grund av att han blivit sparkskadad. 

Efter den senaste skadan i början av 2012 trodde jag aldrig att jag skulle kunna leva ut minsta dröm och förhoppning om framtida segrar på hopp- och fälttävlansbanan.

Men så tog vi våra första små språng över pinnhinder i hagen under sommaren 2013 och nu under våren började vi så smått känna på "riktiga" hinder.

Och så gjorde vi det, tävlade, hoppning. Felfritt.

Tacka f*n för att jag grät!

Det tog mig ett helt j*vla decennium att komma tillbaka.

Jag är så frestad att måla upp allsköns härliga målbilder om hur underbart framgångsrik Rucjsson skulle kunna vara på fälttävlansbanan om några år.

Tyvärr är jag realist och blir ledsen i förskott, han kommer väl aldrig hålla för det. Eller?

Ja jag gråter floder när jag tittar på filmen.

Det finns många anledningar till det.

Främst är det av pur glädje och stolthet. När Rucj snyggtravar med svansen i vädret, spetsar öronen och tar sig an alla hinder med stor entusiasm då blir jag so happy I'm gonna die!!