Det var inte helt utan tveksamheter men efter lite laborerande kom vi fram till en superb insikt; hoppning är askul och man får springa så fort man vill.
Det var så skönt att kunna testa sig fram till rätt approach och faktiskt känna hur Rucj gick från tveksam till självsäker.
Han har ju aldrig tidigare känts något annat än stensäker när vi hoppat i hagen så det var väl inget att jubla över att vi var lite skakiga inledningsvis. Så skulle man kunna tänka MEN jag väljer att se det stora i att lösa problemen. Problem kan/kommer man alltid drabbas av i viss mån och den potentiella utvecklingen finns just där.
Smalhinder:
Rucjsson fick ha Lutzians kandar (använde det som träns förstås) - han blev så fiiin!
Vi red som bekant en liten sväng i onsdags men annars har han vilat hela veckan så jag vågade inte hoppa utan bett den här gången, nöjde mig dock med det helmjuka gummibettet.
Tack vare att Sarah anmälde sig frivillig har vi dessutom en till tävling att se fram emot. Känns helt rätt, man kan bara träna på att tävla genom att tävla och vi vill fortsätta framåt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar