Man får ha usel balans, man får göra misstag, man får rida an på första hindret i fel galopp trots skarp snett-igenom-sväng, man får tappa stigbyglar och tyglar. Man får misslyckas helt och hållet.
Man får INTE bli förbannad på hästen.
Hur i hela fridens namn får alla dessa snorungar hållas?!
Det ska spöas, det ska bankas med de sporrförsedda skänklarna, det ska ryckas i munnen och det ska gormas (allvarligt talat, sluta göra otäcka gutturala ljud framför varenda hinder) och det ska ljudligt sväras om hur dum ponnyn är (allra helst innan man ens hunnit av banan så man kan vara säker på att alla fattar att det var ponnyn det var fel på).
Om detta sker inför stilbedömande domare (alltså jag dör) villl man ju verkligen inte veta hur det ser ut på hemmaplan då ingen ser.
När någon surig liten fjortis ger sin stillastående häst ett bestämt rapp på baken för att fjortisen fortfarande är sur för det som hände inne på banan för tre minuter sedan - då börjar det rycka i avtryckarfingret på mig.
Jag älskar hästar.
Ibland ligger det nära till hands att säga motsatsen om människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar